Killfrökens Blogg

SÃ¥ gott som all kontakt mellan lärare och elever är i nÃ¥gon pedagogisk mening oavsiktlig, vilket avsevärt försvÃ¥rar bekräftaraspekten av lärarskapet. Man gÃ¥r förbi varandra i korridoren, hamnar bakom i matkön, hÃ¥ller upp en dörr eller rent av bara ses pÃ¥ avstÃ¥nd. I vilket fall som helst är de inte förekomna av nÃ¥gon klok tanke frÃ¥n min sida. Jag vill bara använda det som en ursäkt i förväg…

Det är strax efter lunch på skolgården. Jag är på väg till Rektorns kontor när jag går förbi en elev i tioårsåldern.

Jag: Hej.
Eleven: Hej Killfröken. Gissa vad!
Jag: Vad?
Eleven: Men någonting har ju förändrats. Gissa vad!
Jag (nervös att jag inte ska upptäcka det): Har du klippt dig? Det är snyggt.
Elev: Neeeeejjjj…. gissa igen…
Jag (ännu mer osäker): Euhm…har du en ny keps?
Elev: Meh! Nej det har jag inte. Ser du inte? Jag är ju en fyra nu.
Jag: Men du ser ju precis likadan ut som i fredags (=sist vi sågs).
elev: Åh! Det gör jag ju inte alls. Allting är ju annorlunda nu. Eleven går trumpet därifrån.

Sägas bör att eleven går kvar i samma klass, med samma lärare, i samma klassrum med den enda skillnaden att han inte är yngst i klassen längre.

PÃ¥ nÃ¥got vis har jag hamnat som inhoppare pÃ¥ en ny skola, Storstadsskolan. Skolan som sÃ¥dan har väl funnits där förut men den är ny för mig. Den stora fördelen är att den ligger pÃ¥ fem minuters gÃ¥ngavstÃ¥nd i motsats till mina vanliga skolor som ligger minst en och en halv timmas pendling bort. (Det finns fördelar med bÃ¥da tvÃ¥ antar jag…) Det här är en liten innerstadsskola med 120 elever (F-3) och en skolgÃ¥rd som till stora delar bestÃ¥r av asfalt. Jag har hamnat i förskoleklassen med dess 14 ungar.

Så klart blir det liv i luckan när det kommer vikarie och särskilt eftersom det verkar som att de aldrig haft varken vikarie eller killfröken tidigare. När det initiala tumultet har lagt sig kommer en av de blygare pojkarna fram.

Pojken: Euhm, får jag fråga dig en sak?
Jag (MYCKET vänligt): Ja,visst.
Pojken: Är du min kusin?
Jag: Euhm, nej. Det är jag inte…
Pojken (lite besviket): Nähä. Mamma sa att jag skulle träffa min kusin idag och vi har aldrig setts förut. Så jag vet inte hur han ser ut.
Jag: Men tror du inte det är i eftermiddag. När du har gått hem?
Pojken (som plötsligt kommit till insikt): AHA! Nu fattar jag…

Med det verkar pojken i allra högsta grad nöjd och sällar sig till den nu i allmänhet lekande skaran förskoleklassbarn som finns runt omkring.

Det tjatas mycket i media om hur man som lärare alltid måste handskas med konflikter. Ha den här tanken i bakhuvudet nästa gång du stöter på den sortens diskuterande: I Sverige spricker ungefär hälften av alla giftermål. Och då är det två vuxna människor som valt varandra av kärlek.

I skolan parar vi ihop 20-30 ungar utan att de får någon egentlig makt att påverka och så förväntar vi oss att de ska samarbeta i tolv år. Det är väl självklart att det uppstår konflikter?

Jag är lite skruvad, jag gillar konlikterna. framörallt gillar jag att se hur mina elever många gånger inte besitter förmågan att se saken ur två perspektiv.

BrÃ¥kmakarungen: Killfröken! VI behöver hjälp med en konflikt härborta. (Ja, de uttrycker sig sÃ¥. Kusligt lillgammalt…
Jag: Vad var det som hände då?
Bråkmakarungen: först retades jag och sen bara slog hon mig!!!

Det är samma förmiddag och samma sexåring har funderingar om kroppens anatomi. Ungefär tio minuter efter förra inlägget utspelade sig är sexåringen klar.

SexÃ¥ringen (fundersamt): Killfröken…
Jag: Mmmm…
SexÃ¥ringen: Nu har jag ritat magsäcken. Men det fattas nÃ¥got…
Jag: Vadå?
SexÃ¥ringen: Bästisen säger att jag mÃ¥ste rita matsäcken ocksÃ¥…var sitter den?
Jag: Nej nej… magsäcken sitter i magen och matsäcken har du i ryggsäcken…
SexÃ¥ringen (Efter en hel del funderande – till Bästisen): Där ser du! Har du ryggsäcken i magen kanske?

Bästisen svarar med att rita en ryggsäck pÃ¥ sin anatomiska figur och fyller den med vad som ser ut att vara tarmar. TIllsammans skrattar de gott Ã¥t tanken pÃ¥ att ha tarmar i ryggsäcken. Plötsligt är tvÃ¥ nya copycats till Hannibal födda…

Det är torsdag förmiddag och ungarna (sex, sju och Ã¥tta Ã¥r) har arbetspass. Eftersom det är ett tema som fokuserar pÃ¥ kroppen har vi sett en SVT-film om matsmältningen som nu ska Ã¥tergestaltas. En av sexÃ¥ringarna kommer bekymrat fram…

SexÃ¥ringen: Killfröken….
Jag: Mmmm
Sexåringen: Hjärtat ska vara rött, det vet jag. Men vilken färg har lungorna?
Jag (mäkta stolt över att jag tror mig ha ett svar): Grå!
Sexåirngen (märkbart nöjd): Jaha, tack!

Ett par minuter passerar…

Sexåringen: Killfröken!
Jag: Mmm…
Sexåringen: Vilken färg har magsäcken då?
Jag (tar mig för magen samtidigt som jag försöker tänka efter): jag vet faktiskt inte, vad tror du?
SexÃ¥ringen (gravallvarligt): Jag har aldrig kollat… 

Visste ni att en vanlig mäniska under ett år producerar ungefär 90 kilo bajs?

Den här berättelsen är några månader gammal. Det var en tidig morgon och jag fick äran att öppna på Moderna Skolans fritids. Det är den tiden på året när man kan äta frukost och samtidigt njuta av soluppgången. Om bara några veckor kommer solen vara upp redan när man vaknar.

Det är lugnt när vi går till frukost eftersom det bara är jag och fem ungar varav den ena är diamantflickan (sju år gammal). Vi sätter oss vid samma bord och äter. En efter en droppar fler elever in när vi äter vår frukost och beundrar solen.

Diamantflickan: En gÃ¥ng sÃ¥g jag en annan sol…
Jag: Hur menar du?
Diamantflickan: Det var liksom vid solnedgången och den var helt orange
En Annan Frukostunge: Men, var det inte samma sol fast på ett annat sätt?
Diamantungen (drygt irriterat): Nej.
Jag (förvirrat): Men, det finns väl bara en sol?
Diamantungen (med en ny syn på vuxenvärlden): Verkligen inte! Killfröken, du borde verkligen veta att alla stjärnor är en annan sol. Där jag var, i Marocko, har dom en annan stjärna som sol och de var helt orange vid solnedgången. Herre gud!

Det är förmiddag och lugnet ligger lugnt över Högskolan. På schemat står litteraturdiskussioner. Utanför salen sitter ett par klasskamrater så jag slår mig ner.

“Vet du vad? Jag har sett den där Bionicle-Filmen ocksÃ¥!”

Inte den kommentaren som man brukar förvänta sig av medstudenter. Bredvid mig upptäcker jag den sexÃ¥riga sonen till en kompis jag pluggar med. Jag har aldrig träffat grabben förut men uppenbarligen ska vi diskutera Bionicle som om vi känt varandra i… tja… sex Ã¥r… En unge som tar för sig med andra ord.

När den mycket gamla och mycket dammiga forskaren kommer och släpper in oss gullar hon lite med grabben så som mormorstyper gör. Inom kort är seminariet igång.

Forskartanten: I dag ska vi ju prata om mobbning. Det har alla förberett sig för, eller hur?
Grabben: *Pysslar med sina legofigurer*
Forskartanten: Vi börjar med Olweus. Han känner ni ju väl vid det här laget…
Grabben (plötsligt engagerad): Inte jag Fröken!
Forskartanten (utan att reflektera över vem hon pratar med): Dan Olweus? Låter det inte bekant?