“Ingen frÃ¥ga är för trivial eller för stor. Grundidén är att deltagarna under demokratiska former lär sig att formulera samt undersöka filosofiska frÃ¥gor.”
Man kan tro att det är skolans grundidé beskriven i läroplanen som bekläds sÃ¥ vackra och kraftfulla ord. Men det är det inte. Det är ett citat hämtat frÃ¥n Södra Teaterns hemsida som beskriver ett filosofiprojekt för barn och unga. “En oas för debattglada ungar”, som en lärarvän beskrev det för mig. “Även för de lyssnarglada, de tänkarglada och de funderarglada” tillägger jag.
Det här var ett samtal vi hade för ett drygt Ã¥r sedan. Sedan dess har jag funderat pÃ¥ hur man skulle kunna integrera den typen av tankeverksamhet i skolan. “Filosofi A, 50 poäng” svara gymnasieläraren. “Livskunskap”, muttrar grundskolläraren. Det är fina initiativ. Men det är inte ett genomgripande grepp som erbjuder alla barn en möjlighet att finna sina värdering och sedan pröva sina argument. Dessvärre känns det ibland som att vi, i en tid dÃ¥ tänkandet i skolan pÃ¥ grund av direktiv uppifrÃ¥n förskjuts frÃ¥n nyfikenhet och ifrÃ¥gasättande till memorerande och anpassning.
För den som saknar filosofiska samtal i klassrummet och vill hitta nÃ¥gonstans att börja kan boken “Självklart! Inte?” vara ett bra hjälpmedel. Jag hittade den pÃ¥ biblioteket och fastnade direkt.
Med ett sokratiskt grepp på frågor som genteknik, eventuell existens av fri vilja, identitet och demokrati och helt fri från idéhistoria är det en bok som med mycket liten modifikation kan användas i undervisningen. Det är lätt att införa och min pedagogiska magkänsla säger att det kan bli riktigt, riktigt uppskattat.
