Det är måndag morgon och musiklektion i Monsterskolan. Man tränar inför skolorkestern. Två av klassens elva högstadieungdomar har slutit en (vad de tror är) hemlig pakt om att de ska hjälpas åt att hitta flickvänner. Den ena av dem har fått upp ögonen för den unga och vackra musikläraren.

Det här leder (trevligt nog) till att eleverna lägger ner hela sin själ i att framstÃ¥ som “ordentliga elever”.

Läraren: Oj, jag har glömt stråken i fodralet.
Lovebird (kvickt): Jag kan hämta den!
Läraren (som inte vet vad som ligger bakom): Tack…
Kompisen (ropar över hela klassrummet): Var inte så ivrig! Då kommer hon på dig!

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

PÃ¥ kanske trettio meters avstÃ¥nd hittar jag dem – syskonparet (sju och tio Ã¥r gamla) som jag letat efter. De är utanför muren som skiljer Pittoreska Skolan frÃ¥n resten av det lilla samhället. Klockan är tre och det är dags för mig att pÃ¥minna om hemgÃ¥ng. Sedan ett par veckor tilbaka fÃ¥r de gÃ¥ den kilometerlÃ¥nga vägen hem ifrÃ¥n skolan pÃ¥ egen hand – och för första gÃ¥ngen har de just brutit mot en av skolsveriges allra heligaste ordningsregler. Att säga hej dÃ¥ till en vuxen innan man gÃ¥r hem.

Först slÃ¥s jag av en oförklarlig vilja att pÃ¥tala deras misstag. Att lära dem vad som är rätt (sÃ¥ som man förr i tiden lärde barn saker). Att nästan-skälla pÃ¥ dem. För trots att det här är tvÃ¥ av skolans allra pÃ¥litligaste elever sÃ¥ finns hej dÃ¥-rutinen till av flera (viktiga) skäl. Men hur pÃ¥talar man ett misstag pÃ¥ vad som nu hunnit bli trettiofem meters avstÃ¥nd? Genom att gapa och skrika? Nä…

I brist pÃ¥ bra lösningar ebbar impulsen ut och istället nÃ¥r jag en insikt. Jag ser bilden som finns framför mig – en tioÃ¥ring som i det tillfälliga vinterlandskapet drar sin lillasyster hem i den gemensamma pulkan. Lillasyster skulle garanterat orka att gÃ¥ själv men det är en storasysters jobb att dra. De smÃ¥pratar och skrattar och jag ser vad som händer. PÃ¥ andra sidan muren växer ett barndomsminne. Jag lÃ¥ter bli att göra det vuxna – för ett tag.

Om trettio år kommer ingen av dom att tacka mig för min bessining. Men när deras barn ska få börja gå hem själva kommer båda två att minnas barndomens vinterdagar och plukaresorna hem ifrån skolan. De kommer att minnas tryggheten och det kommer att göra dem till föräldrar som vågar lita på sina barn. Blotta möjligheten att det blir så gör att det är värt att låta dem gå.

Jag kan vänta till imorgon med att “prata allvar” med dem. De kom ju trots allt (helt pÃ¥ egen hand) ihÃ¥g att gÃ¥ hem klockan tre.

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

Det är morgon och kanske femton eller tjugo minuter innan eleverna (idag en skara sex-, sju- och åttaåringar) släpps in i klassrummet. Jag traskar runt och repeterar schemat/ funderar om det är något som jag har missat/ plockar i ordning sånt som fritids glömde föregående dag. I målarrummet hittar jag en hög med papperslappar som jag samlar ihop och lägger i pappersinsamlingen. I ett plötsligt infall plockar jag upp en av papperslapparna och ser efter vad det är.

Där hittar jag ett litet grönt hjärta och texten:

Till Charmören
Från din älskade . . .

Jag går ut i hallen och fäster lappen på Charmörens krok.

Kanske femton eller tjugo minuter senare, när eleverna väller in i klassrummet i riktning mot samlingsringen, väller också en mycket glad Charmör in.

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

Den kanske absolut viktigaste egenskapen som framtida lärare behöver är antagligen förämåga att fånga sina elevers intressen och förtroenden. Men vad kommer sen? Vad ska man göra av 30 ungars odelade uppmärksamhet?

Man skulle kunna bygga sig en privatarmé. Eller så tar man den tiden man får att lära kidsen något. Men då måste man veta vad det är man pratar om. Annars riskerar man att tappa eleverna, oavsett hur bra pedagogisk ledare man än må vara.

Ungefär så brukar jag resonera om ämneskunskaper och ämnesstudiers roll i lärarutbildningen. Efter att ganska oförsiktigt ha plöjt Lärarutbildningsutredningens 492 sidor inser jag en sak: De lärarna som Sigbrit Franke vill skapa (eller snarare ungefär hälften av dem) kommer inte att få en rättvis chans att lära sig vad de ska prata om.

Enkel matematik: Lär dig två ämnen på sju terminer eller fem ämnen på åtta terminer. Eller ett konkretare exempel: Om en lärare vill undervisa i engelska i skolår 6 så behöver han fjuttiga 15 HP ämnesstudier (motsvarar tio veckors heltidsstudier). Om samma lärare vill undervisa samma elever i samma ämne fast ett år senare behöver han åtminstone fyra gånger så mycket ämnesstudier. Är det verkligen så stor skillnad mellan tolvåringar och trettonåringar?

Sigbrit Franke framställer det här förslaget som lösningen på lärarutbildningens alla problem (bland annat spår hon att avhoppen ska minska från 35% till 10% om den genomförs).

Det verkar som att de framtida lärarna inte blir de enda som inte vet vad de pratar om…

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

Det är direkt efter lunch och jag har matematiklektion med VFU-klassens elva åttaåringar. I efterhand visade det sig att det jag tog med mig därifrån egentligen mer faller inom ramen för svenskämnet. Materialet som eleverna arbetar med är framtaget av min tillfälliga LLU (handledare) och ska träna ett av kursplanens mer svårtolkade mål, nämligen det om rumsuppfattning.

En av uppgifterna gÃ¥r ut pÃ¥ att eleverna ska rita dit olika föremÃ¥l pÃ¥ givna platser utifrÃ¥n en förtryckt figur. (“Rita en banan OVANFÖR apan”, typ). Den näst sista uppgiften var att rita en fjäder under det för tryckta föremÃ¥let (som antagligen inte var en apa när jag tänker efter). Efter det frÃ¥gade materialförfattaren “Vad är lättast?” Svaret är självklart.

Logiska Pojken (skriver i sitt häfte): Att gå.

Ännu en gång kommer jag på mig själv med att förbanna den gamla regeringen som i början på nittiotalet la ner den statliga läromedelscensuren. Den var inte helt tokig.

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

Jag är tillbaka hos sexåringarna på Moderna Skolan som jag bloggat flera gånger om. Solen skiner, barnen har varit ute nästan hela dagen och de flesta har börjat tröttna och är nu inomhus. Jag är inne och har koll på dem som är där medans min kollega håller koll utomhus. En flicka kommer in i hallen med gråten i halsen.

Jag: Vad är det som har hänt vännen?
Diamantflickan: Det är inget.
Jag: Jag ser att nÃ¥got har hänt…
Diamantflickan: Jag saknar min mamma…
Jag börjar göra min grej och någon gång längs med vägen frågar jag om hon tror att mamma saknar henne när när hon är på jobbet. Flickan nickar ivrigt tillbaka.
Diamantflickan: Jag vet att hon gör det. För jag städar så bra på hennes kontor!
Förresten blev det Diamantflickan som fick namnge min B-uppstas i pedagogik…
Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

Kidsen (tio år gamla) som maskerar sitt illa dolda intresse för varandra genom att småbråka slår till igen. Jag är och vikarierar på Pittoreska Skolan (i min VFU-klass).

När tiorasten slutar stapplar de in hängandes på varandra.
Flicka (glad som få): Vi är ninjor!
Pojke (glad men försöker dölja det med att spela besvärad): Hon är ninja. Jag är mest ett offer.
Jag: Mmmmm, ett offer för kärleksjukan.
Båda två (i kör : Nej! Vi är inte kära. Vi är bara ninjor.
Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter