Det är lördag förmiddag och jag sitter i min lilla grotta till lägenhet med tankarna i ett kollegialt samtal som vi hade för ett par dagar sedan.
När vi startade vÃ¥rt nuvarande valtema gjorde vi det genom att arrangera en fejkade paneldebatt med tre pÃ¥hittade partiledare. Det var jag och tvÃ¥ kvinnliga kollegor som diskuterade betygens vara eller icke vara. Det som gjorde att debatten kom upp som samtalsämne i personalrummet var en grej som hände precis pÃ¥ slutet. När vi pratat färdigt och skulle lämna “tv-studion” (ett av skolans större klassrummen) började eleverna skandera “Heja Killfröken”. I (vissa av) mina kollegors ögon berodde det pÃ¥ en förvrängd syn pÃ¥ män och kvinnor som bor hos vÃ¥ra elever. Att de helt enkelt tycker att jag är cool pÃ¥ grund av att jag är man. Det här är en sak som jag har svÃ¥rt att förhÃ¥lla mig till. Ã… ena sidan inser jag att det mycket väl kan vara sant men Ã¥ andra sidan vill jag tro att jag lagt ner mÃ¥nga timmar pÃ¥ att bygga relationer till mina elever och att det här är frukten att skörda.
Kan det vara så att elever behandlar manliga och kvinnliga lärare olika? Och är det en bra sak som i pluralismens namn bör anammas eller är det något som i jämställdhetens namn bör bekämpas? Jag kan inte bestämma mig för vad jag ska tycka.
