De senaste dagarna har jag utbytt kommentarer med en skolbloggare från Gotland (tror jag) som formligen skrämmer skiten ur mig. Ju mer jag läser desto läskigare blir det – hon är ju jag! (Fast i början av sin lärarutbildning och därmed ännu oförstörd.)
För den som tröttnat på mitt allt mer sporadiska bloggande och mitt allt mer indoktrinerade tänkande rekommenderar jag ett besök hos Lisa.
Skola och Samhälle (eller bara S.O.S) är namnet på något så ovanligt som ett forum för seriös skoldebatt. Namnet är en ordlek baserad på tanken att det är hög tid att införa en “fördjupad, kritisk och bred diskussion om vart skolan är på väg”.
Bakom projektet står ett antal dignitärer förknippade med skolforskning som tröttnat på den monotona skoldebatten som mest går ut på att på förenkla (= fördumma) det abstrakta.
En personlig favoritartikel är författad av Sven-Eric Liedman och handlar om privata vinstintressen i skolans värld.
Nationellt Centrum för Matematikutbildning är ett regeringsuppdrag som ligger på Göteborgs Universitet. Förutom den geniala tidningen Nämnaren och den minst lika geniala matematiktävlingen Kängurun ger de varje år ut en julkalender med en problemlösningsuppgift per dag. Jag har tidigare varit en smula kritisk till att använda mig av den eftersom det är samma uppgift för alla elever (i ärlighetens namn är det väl ungefär mellanstadiet till gymnasiet som man riktar sig till). Men när jag ramlade in i ett vikariat bestående av en fasligt massa matematikundervisning och lite planeringstid bestämde jag mig ändå för att testa.
Så när jag häromdagen lät de elever (tio- och elva år gamla) som själva ville försöka lösa dagens uppgift istället för att räkna i boken föll det sig så att inte en enda mattebok syntes under hela lektionen.
Fyrtio minuter senare hade varenda grupp både löst uppgiften och bestämt sig för att vi ska fortsätta nästa vecka. Glädjen i att kunna lösa en uppgift som är “påhittad för barn i gymnasiet” går knappast att beskriva.