Killfrökens Blogg

Jag fick ett par timmars dötid i Stockholm och bestämde mig för att besöka Kulturhuset. På väg runt i mitt planlösa sökande efter kultur fann jag plan 4 och en skolklass i uppskattad mellanstadieålder. De var på väg ut från utställningen “Finn dig själv!”. Min nyfikenhet trogen kunde jag inte hålla mig borta. Eftersom en eller annan läsare kan tänkas besöka utställningen vill jag inte avslöja mer än så. Det är ändå inte riktigt viktigt för vad jag vill få fram. För det som fick mig att tänka “Aha, det här hör hemma på bloggen!” var en liten rad skriven i en liten gästbok liggandes på en bänk alldeles i slutet av utställningen.

Vilken upplevelse kram Esmeralda 8 år

Det väcker tankar om allt från språklig imitation (Vems ord har Esmeralda 8 år lånat?) till innebörden av begreppet upplevelsebaserat lärande (Vilket lärande baseras på något annat än en upplevelse?). Det jag landar i är en fråga om Esmeraldas minne. Hur länge får den här utställningen (med allt vad hjärt-giraffer, hjärnbubblor och snurrgolv heter) att finnas kvar i hennes minne? Blotta tanken på en skola där varje dag innehåller lika minnesvärda upplevelser är svindlande.

För ett tag sedan träffade jag en del gamla vänner från lärarutbildningen och som förväntat kretsade samtalen kring hur det är att börja jobba. Något förenklat landade vi efter en stund i frågan: Hur vet man vad sina elever egentligen tycker och tänker. Om sin skola, sina lärare, min undervisning, sina klasskamrater, etc. Det är en svår fråga som jag inte tror att vi blev klara med. Igår fick jag anledning att återuppta den röda tanketråden.

Eftersom samtliga tre kollegor i grannklassen är borta idag blev det igår eftermiddag klart att jag ska gå in och ta ett av vikariaten. När detta – mitt i mellanmålet – annonserades för grannklassungarna blev det spontanjubel. Enligt uppgift ska någon ha ropat “Hurra, nu blir det disco hela dagen!”

Jag tror att spontana reaktioner kan vara de mest geniuna pusselbitarna i arbetet efter elevernas åsikter. Sen hur man tolkar dem – det är en annan sak….

På senare tid har jag tagit för vana att läsa skönlitteratur på den drygt timmeslånga bussresan som tar mig antingen till eller från jobbet. Just nu läser jag Nocturnes av Kazuo Ishiguro. På väg hem från jobbet idag fastnade jag för ett visst avsnitt där en smörsångare med sina glansdagar bakom sig beskriver sin hustrus uppväxt:

His wife, he told me, had come from a small town in Minnesota, in the middle of America, where her school teachers gave her a hard time because she was always looking at magazines of movie stars instead of studying.
“What these ladies never realised was that Lindy had big plans. And look at her now. Rich, beautiful, travelled all over the world. And those school teachers, where are they today? What kind of lives have they had? If they’d looked at a few more movie magazines, had a few more dreams, they too might have a little of what Lindy has today.”

Förutom att jag älskar Ishiguros språk finns det en vettig måtta kritik i det han säger. Läraryrket är på sätt och vis en fråga om navelskådning rörande andra människors framtid. Även om jag inte har några före detta elever som idag är framgångsrika musiker (ännu) kan jag då och då fastna i en väldigt specifik tanke:

Jag har elever som i sina liv kommer att uppleva och uppnå drömmar och framgångar vida överstigande mina egna. Det – om något – är en ödmjukande tanke värd att ta med sig till jobbet varje dag.

Jag läste i senaste numret av Magasin 360 att åtta av tio niondeklassare får samma språkbetyg på de nationella proven och i slutbetyg. Det betyder en av tre saker:
1. Nationella prov är oerhört välkomponerade
2. Alla elever är likadana
3. Det finns lärare som inte vågar sätta ett annat betyg än det som uppnåddes på de nationella proven.
Jag tror (tyvärr) att det tredje alternativet är sannast.

Med all respekt för de som strävar efter likvärdighet i skolan: Hur kommer det sig att dessa lärare får ta ut lön!? Är det inte bedömning av kunskaper som är vårt myndighetsutövande? Är det inte en del av lärarens kärnuppdrag?

Hur kommer det sig då att vissa lärare inte kan (eller får) se skillnad på en fyra år lång utveckling och resultatet på ett ynka (om än centralt) prov?