Killfrökens Blogg

Det är lunch och jag sitter med ett par av våra störtsköna treor (nio år gamla).

Jag: Nä, nu måste jag gå. Jag ska till tandläkaren förstår ni.
Elever (i kör): Hej då Killfröken! Vi ses imorgon!
Jag (glad över den varma reaktionen): Vi ses imorgon…
En elev (i en disträ impuls): Sov gott!

Det är eftermiddag och vi är i fullgÃ¥ng med vÃ¥rt valtema. (Det här är nog enda gÃ¥ngen pÃ¥ mÃ¥nga Ã¥r dÃ¥ jag och mina kollegor arbetar med samma omrÃ¥de som resten av skolsverige…) Efter en hel dag fylld av partistudier har kidsen (nio, tio och elva Ã¥r gamla) full koll pÃ¥ allt frÃ¥n partiledarnamn, blockkonstruktion, valfokus och vilka mÃ¥lgrupper som vilka partier flörtar med. Men nu är det dags för att bryta.

Vi bryter för klassrÃ¥d och val av elevrÃ¥dsrepresentanter. I en impuls byter jag och min ena kollega ut den traditionella lottningen mot en sluten omröstning. Det gÃ¥r ett sus av spänning genom klassrummet och nÃ¥gonstans hörs en spontan kommentar: “Ska vi fÃ¥ vara med och rösta!?”

Vilka som blev valda? Det spelar mindre roll. Det som jag bär med mig från dagens lektioner är balansen mellan det stora och det lilla, det abstrakta och det konkreta, faktan och erfarenheten.

Bättre lärande fÃ¥r man leta efter. (Sen att det beror pÃ¥ en oplanerad impuls kan vi lämna Ã¥t en annan dag…)

Varje sommar brukar jag stänga ner min blogg för sommarlov. Ofta beror det på att det här är en utbildningsblogg, och under sommarlovet ägnar jag mig åt väldigt lite utbildning. Men i år var läget annorlunda: istället för att vara ledig har jag jobbat mer än någonsin med utbildning. (Närmare bestämt fredsutbildning i regi av CISV.) Så mycket att jag faktiskt inte hade tid att blogga om det. Därför inleder jag hösten med en serie sommarminnen.

En kombination av övergande vänner, en semesterledig biljettbokare och min oförmåga att säga nej har fört mig till en öde tågstation i Lyon tillsammans med fyra elvaåringar som jag för ett halvår sedan aldrig hade träffat förut, mina Lånebarn.

Efter ett halvt dygn på resande fot är jag mest sugen på att komma fram. Barnen är mest sugna på att träffa sina norska motsvarigheter, som ska ta samma tåg som oss. Så när den norska ledaren kommer ner för rulltrappan med sin delegation (och en halvminut senare åker tilbaka för att på egen hand hitta mat) är stämningen spänd. I trettio sekunder. Sen leker de, pratar de, fotar de (främst dåligt fokuserade bilder på varandra som fotar tillbaka) och springer de som de flesta barnen i den åldern gör.

Mitt i allt lära kännande hinner jag lägga märke till en förskrämd liten tant som sitter på en bänk och hårt kramar sin kasse. Jag minns att jag tänkte: Kan hon se att dessa barn aldrig har träffats för?Antagligen inte.

Det är någonting som jag finner nästan obeskrivligt coolt.

Det är tisdag morgon och jag har precis börjat den dagliga odysséen som är min dagliga pendling. Ärligt talat känner jag mig inte helt motiverad att börja jobba igen, det fattas något. (Kanske beror det på en kombination av min näst intill obefintliga sommarledighet och helgens festivalande i ett soligt (!) Göteborg.)

Hur som helst fann jag det jag letade efter, mitt under pendlingen, i dagens Metro. På insändarsidan hittade jag ett litet men ack så genialt förslag på hur vi ska lösa en del av klimatproblemen: att handeln börjar fråga kunderna om kvitto INNAN det skrivs ut.

Förslaget kommer ifrÃ¥n “Nathalie, 12 Ã¥r”. Nu kanske inte världen blir en avsevärt lyckligare plats om vi fÃ¥r ett par färre kvitton att kasta innan vi ens läst dem. men fundera en stund pÃ¥ vad som ligger bakom artiklen:
Någon har inspirerat en ung miljöaktivist, som i sin tur har valt ut ett konkret exempel på ett abstrakt problem.
Hon har valt ut argument som kan få andra att hålla med.
Hon har formulerat sin ståndpunkt (med en tydlighet som saknas hos de flesta politiker).
Hon har tagit reda på hur man får insändare publicerade.
Det är bara ett urval av allt det förarbete som måste ligga bakom.

Och hur tas det emot? Jag har aldrig varit en stor anhängare av Metro. Men faktumet att de tar denna unga röst på allvar får mig att omvärdera min ståndpunkt. Blotta tanken på hur många andra barn som idag kan läsa dagens tidning och se att världen är tillgänglig för dem är svindlande.

Det är sånt jag vill göra den här terminen.

So, I am abroad and therefore writing in English. ( The keyboard is all messed up.) I just remebered that I forgot to tell you guys that I’m on a blog break.

Actually I’m in the south of France working my ass off as a kind of peace teacher. It sounds weird I know, but wait ’til I tell you more….

Det är slutet av vår bokstavs- och sifferfest och jag har i Pages knåpat ihop snoffsiga diplom som eleverna ska få samtidigt som de får tillbaka sina böcker. (Det kan verkar fjuttigt att få tillbaka sina läroböcker, men den som för ett ögonblick tror att den allra första matteboken inte är helig misstar sig å det grövsta.)

När så gott som alla diplom-och-läroboks-paket är utdelade har det blivit dags för en pojke som i vanliga fall inte tar särskilt stor plats i gruppen.

Han stegar allvarligt fram till mig och min kollega utan att för en sekund släppa sitt paket med ögonen. Han tar emot det, tar oss båda i hand och vänder sig om till sina klasskamrater.
Eleven (med ett förtjust skutt): Det här är mitt bästa liv någonsin!