Killfrökens Blogg

På väg till jobbet – alldeles när bussen rullar in i Pittoreska Samhället – ser jag fyra hjälmbeklädda ungdomar som väntar in ytterligare någon cykelkompis innan de kan ge sig iväg till högstadieskolan i grannbyn. De är tretton-fjorton år gamla och jag känner dem väl. Eller i alla fall så kände jag dem väl, när de var mina elever. Sedan dess har vår klassrumsrelation övergått till sporadisk Facebook-kontakt och jag njuter av att på håll se dem utvecklas till fantastiska unga vuxna.

Hur som helst ser jag dem från bussfönstret och plötsligt slås jag av en tanke: ”Jag gillar tonåringar som fortfarande cyklar till skolan.” Det är hjälmar, vårfixade tantcyklar och barnsligt töntigt på ett oförstört vis. De skiter fullständigt i tjuvrökande moppekillar och vad de ska säga när de kommer cyklande till skolan. Det gör mig obeskrivligt stolt.

“Jag tycker att Jan Björklund har rätt i sin satsning på att barnen ska lära sig att läsa, räkna och skriva i lågstadiet. Men han glömmer en viktig sak: barnen ska samtidigt lära sig att bli hela och kreativa människor…”

Så sa Maria Wetterstrand på SKLs Kommunala Skolriksdag och någonstans får jag en känsla av att hon är sugen på en viss befodran. Om allt vill sig väl har vi snart Sveriges snällaste partiledare som chef över skolan.

Om man (eventuellt) kisar lite grann så att inte partifärgen syns -  känns inte det som ett ganska bra val? Borde det inte alltid vara så? När en ny regering väljs så gör man en stor undersökning och när resultatet kommer ropar alla glatt: “Den som är snällast får bli chef över barnen!”