Jag: Googlar fram en bild på Suzanne Osten.
Eleverna (unisont): Spontanlåter av förvånad skräck. (Varför?)
Jag berättar lite av det ännu lillare som jag kan om denna kulturtant.
En elev (förvånat): Men! Sa du att hon är skådespelare?
Jag (små-disträ): Ja, precis…
Samma elev (undrande): Är inte hon regissör!?

Först blev jag (återigen) förvånad över hur mycket elever kan. Vad jag minns var det inte särskilt ofta som sånt hände när jag gick i mellanstadiet. Det kan i och för sig bero på att jag var en dum unge. Men det kan också bero på att livskunskap (kunskaper förvärvade utanför klassrummet) får ta mer plats i klassrummet idag.

Jag tror att det är så. Vad tror du?

            

När vi startade vårt nuvarande valtema gjorde vi det genom att arrangera en fejkade paneldebatt med tre påhittade partiledare. Det var jag och två kvinnliga kollegor som diskuterade betygens vara eller icke vara. Det som gjorde att debatten kom upp som samtalsämne i personalrummet var en grej som hände precis på slutet. När vi pratat färdigt och skulle lämna “tv-studion” (ett av skolans större klassrummen) började eleverna skandera “Heja Killfröken”. I (vissa av) mina kollegors ögon berodde det på en förvrängd syn på män och kvinnor som bor hos våra elever. Att de helt enkelt tycker att jag är cool på grund av att jag är man. Det här är en sak som jag har svårt att förhålla mig till. Å ena sidan inser jag att det mycket väl kan vara sant men å andra sidan vill jag tro att jag lagt ner många timmar på att bygga relationer till mina elever och att det här är frukten att skörda.

Kan det vara så att elever behandlar manliga och kvinnliga lärare olika? Och är det en bra sak som i pluralismens namn bör anammas eller är det något som i jämställdhetens namn bör bekämpas? Jag kan inte bestämma mig för vad jag ska tycka.

            

Jag: Nä, nu måste jag gå. Jag ska till tandläkaren förstår ni.
Elever (i kör): Hej då Killfröken! Vi ses imorgon!
Jag (glad över den varma reaktionen): Vi ses imorgon…
En elev (i en disträ impuls): Sov gott!

            

Vi bryter för klassråd och val av elevrådsrepresentanter. I en impuls byter jag och min ena kollega ut den traditionella lottningen mot en sluten omröstning. Det går ett sus av spänning genom klassrummet och någonstans hörs en spontan kommentar: “Ska vi få vara med och rösta!?”

Vilka som blev valda? Det spelar mindre roll. Det som jag bär med mig från dagens lektioner är balansen mellan det stora och det lilla, det abstrakta och det konkreta, faktan och erfarenheten.

Bättre lärande får man leta efter. (Sen att det beror på en oplanerad impuls kan vi lämna åt en annan dag…)

            

(Dagen efter frågade en av mina elever var i Sverige den typen av skolor finns. Även om jag försöker vara partipolitiskt obunden på jobbet så kunde jag inte besvara den frågan på något annat sätt än att förklara hur vissa politiker helt enkelt ljuger för att vinna röster. Det visar sig att mina elever inte heller känner igen sig.)

Så när jag idag loggade in på Facebook och såg mitt flöde överfullt av länkar till denna film hittade jag hoppet igen.

Precis så upplever jag mitt jobb. Tur att det finns någon vettig röst, även i valtider.

            

Stortänkareleven (stolt): Man skulle ju kunna prata med både Sahlin och Reinfeldt och ställa sina krav. Sen kan man ju hålla på med riktigt skön utpressning!

Någonting säger mig att faktakunskaper inte är det som kommer högst upp på “vad-ska-vi-lära-oss-idag-listan” för just den här eleven…

            

En kombination av övergande vänner, en semesterledig biljettbokare och min oförmåga att säga nej har fört mig till en öde tågstation i Lyon tillsammans med fyra elvaåringar som jag för ett halvår sedan aldrig hade träffat förut, mina Lånebarn.

Efter ett halvt dygn på resande fot är jag mest sugen på att komma fram. Barnen är mest sugna på att träffa sina norska motsvarigheter, som ska ta samma tåg som oss. Så när den norska ledaren kommer ner för rulltrappan med sin delegation (och en halvminut senare åker tilbaka för att på egen hand hitta mat) är stämningen spänd. I trettio sekunder. Sen leker de, pratar de, fotar de (främst dåligt fokuserade bilder på varandra som fotar tillbaka) och springer de som de flesta barnen i den åldern gör.

Mitt i allt lära kännande hinner jag lägga märke till en förskrämd liten tant som sitter på en bänk och hårt kramar sin kasse. Jag minns att jag tänkte: Kan hon se att dessa barn aldrig har träffats för?Antagligen inte.

Det är någonting som jag finner nästan obeskrivligt coolt.

            

Hur som helst fann jag det jag letade efter, mitt under pendlingen, i dagens Metro. På insändarsidan hittade jag ett litet men ack så genialt förslag på hur vi ska lösa en del av klimatproblemen: att handeln börjar fråga kunderna om kvitto INNAN det skrivs ut.

Förslaget kommer ifrån “Nathalie, 12 år”. Nu kanske inte världen blir en avsevärt lyckligare plats om vi får ett par färre kvitton att kasta innan vi ens läst dem. men fundera en stund på vad som ligger bakom artiklen:
Någon har inspirerat en ung miljöaktivist, som i sin tur har valt ut ett konkret exempel på ett abstrakt problem.
Hon har valt ut argument som kan få andra att hålla med.
Hon har formulerat sin ståndpunkt (med en tydlighet som saknas hos de flesta politiker).
Hon har tagit reda på hur man får insändare publicerade.
Det är bara ett urval av allt det förarbete som måste ligga bakom.

Och hur tas det emot? Jag har aldrig varit en stor anhängare av Metro. Men faktumet att de tar denna unga röst på allvar får mig att omvärdera min ståndpunkt. Blotta tanken på hur många andra barn som idag kan läsa dagens tidning och se att världen är tillgänglig för dem är svindlande.

Det är sånt jag vill göra den här terminen.

            

Actually I’m in the south of France working my ass off as a kind of peace teacher. It sounds weird I know, but wait ’til I tell you more….

            

Sköldpaddspojken: Vettu va Killfröken? Om jag vinner en miljon ska jag köpa en sköldpadda!
Jag: Jaha, tror du pengarna räcker till det då?
Sköldpaddspojken: Ja, så klart. Men jag måste också få råd till ett akvarium.
Jag: Och det har du också råd med?
Sköldpaddspojken (bekymrat): Jag vet inte…. Vet du?
Jag: jag skulle tro att du för en miljon har råd med kanske tusen sköldpaddor.
Han tappar hakan.
Sköldpaddspojken (efter en stund): Men akvarier då? Har jag råd med ett akvarium?
Jag: För en miljon så borde du kunna köpa tusen sköldpaddor och tusen akvarier. Frågan är bara var du ska ställa dem….

Resten av dagen gick Sköldpaddspojken runt med två stora tefat till ögon och ett minst sagt förvånat uttryck.