Först möttes vi över vår delade skepsis mot ängsmatssoppa med bitar av lax och sej. Smörjan är lika oätlig som ful, om man ska vara helt ärlig. Hen serverar sig en mikroskopisk portion och hoppas att ingen vuxen ska säga till. Jag säger inget och väntar på att hen ska upptäcka min lösning på samma problem: Att fylla soppskålen med pastasallad från salladsbordet. Det tar en halv minut.

Eleven: “Va? Gillar du inte maten heller?” Jag inser att ingen lärare tidigare har sagt sanningen här.
Jag: Näe, men jag blir så hungrig om jag inte äter något. Så jag brukar ladda med det matigaste från salladsbordet och några mackor. (Hen ser på mig med en blick som visar att hen ser vad jag försöker med, innan hen går och fyller sin soppskål med pastasallad.)
Eleven: “Men alltså, varför serverar de vuxenmat till barn!?” Jag förklarar att maten må vara oätlig för barn men att den omöjligt kan kallas vuxenmat eftersom den är lika oätlig för oss. Det är en svallvåg av insikter som sköljer över henne.

Från att förut knappt ha pratat förut så lämnar vi matsalen en dryg halvtimma senare efter att ha haft ett ingående samtal om smakskillnaden i ekologiska alternativ (mest gurkor i det här fallet) som mycket väl kan kvalificera som det intressantaste samtalet den här veckan. Passande nog avslutas det med att hen tar två av de högst oekologiska gurkstavarna (“Det känner man på den stela smaken!”) och trycker in dem under överläppen för att bjuda på en tolkning av den klassiska valrossen.

FÖRTYDLIGANDE
Visst kan det finnas de som tycker att det i fenomenet “pedagogisk lunch” (en skattepliktig förmån) ingår att jag ska prata positivt om skolmaten. Där når jag inte upp till standard. Men då tänker jag att det i påståendet om 45 kronor som självkostnadspris borde ingå mat som också håller en högre standard. Kanske är det här ett tillfälle där två fel blir ett rätt?

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

                          

“Men varför inte testa fullt ut? Varför inte blanda in eleverna?” tänker jag.

Med musik i högtalarsystemet börjar jag släpa och knuffa runt på bänkar efter en ritning som jag sent en natt skissat ihop och som sedan dess har fått bo i min ena bakficka, med undantaget för när jag visade den för min kollega. Efter ett tag kommer några elever in för att hämta något. De märker (så klart) skillnaden och verkar inte hata den.

Det är tillräckligt för att jag nästa dag ska släpa med mig två stora mattor som annars bor i mitt vardagsrum för ett gemensamt live-test av en lärmiljö. En dag med noga planerad utvärdering ihop med eleverna i slutet på dagen. På det sättet kan det vara lite lurigt eftersom en tredjedel av gruppen snart lämnar oss och inte kommer att få uppleva förändringen. Det är inte helt enkelt. Men på något sätt verkar det vara som att deras deltagande, både i experimentet och i utvärderingen grundar sig i att de vill skapa bästa möjliga förutsättningar för klasskompisarna. En mycket mogen ställning för några som är elva-tolv år.

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

                          

Jag: Vill du vara med? Det är bara att ropa “Jag är med!”
Morgonkompisen (nervöst, men inte avvaktande): “Nej, du får!”
Jag hör pirret och spänningen i Morgonkompisens röst. Sex år gammal men inte särskilt bunden av att i de flesta sammanhangen vara yngst. Tvärtom.
Jag: Vi kan spela tillsammans?
Kompromissen går hem. Vi spelar på samma lag. Jag (som är en halvmeter längre än de flesta andra) tar lätt bollen och passar till Morgonkompisen. Hen fumlar lite och passar vidare. En kort stund senare får hen sin första passning. Jag ser att mitt jobb som inhjälpare är över. Kaffet väntar.

På vägen dit tänker jag att det är fascinerande hur självklart inkludering kan vara för barn.

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

                          

Tyvärr hinner jag inte se till att alla elever riktigt förstår kemin bakom, vilket egentligen är sekundärt. Men ändå. Är det någon gång de har chans att förstå kemin bakom någonting så är det nu.

Det slutar med att jag på väg em från skolan sätter ihop en textad bild med hjälp av iOS apparna Fotor (för fotoredigering) och Piction (för att få texten) som jag sedan lägger ut på Instagram-kontot som jag har med mina elever. Reaktionerna låter inte vänta på sig.

Det är svårt att veta om det är elever som redan fattat som gillar, eller om det är tecken på nya insikter. Oavsett vilket så är det en uppenbar möjlighet att bredda kommunikationen och nå ut till fler elever.

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

                          

Augmented reality, eller “förstärkt verklighet” som svenska Wikipedia envisas med att kalla det, handlar om att en fysisk verklighet som i realtid förstärks med information från en mjukvaruapplikation. I det facket faller inte riktigt mitt exempel in, men nästan. Det som är skillnaden – och på sätt och vis är det fina med det – är att det finns en tidsfördröjning här. Eleverna går hem, distansierar sig från upplevelsen och hinner smälta dagens skola. Det som finns kvar hos dem hamnar förr eller senare i mitt flöde, där vi kan ta samtalet ett steg längre. Vad som börjar som en felstavning (“Vi har gjort experiment som heter flaska och en balkong”) landar snart i ett samtal om hur undersökningen hade kunnat utvecklas och förbättras – helt i linje med kunskapskravet vi tillsammans ska utforska och som min elev ska uppnå.

Det är alltid svårt att vara tvärsäker i efterhand. Faktiskt ska man undvika det. Men jag är hyfsat säker på att ett experimentkaosigt klassrum inte är rätt plats att ha ett sådant samtal. I vår arbetslagsgemensamma lektionsplanering finns det inskrivet ett uppföljande samtal sex dagar efter experimenten. Det är så ett schema fungerar, men det är knappast så elevers intressen föds och utvecklas.

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

                          

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

                          

Jag kommer upp på övervåningen och upptäcker ett fullkomlgit kaos, med ett par av de nya i centrum. Snällt förklarar jag att det här kanske inte var lätt att förstå men att det finns en viss måtta förtroende i att få jobba själv i ett eget rum. De nickade genuint insiktsfullt och tillsammans hittade vi en bra uppgift för dem. Sedan funkar allt perfekt. Lugn och ro, totalt fokus på allt vi gör. Då har de varit i gruppen i säkert en kvart. Det säger något om hur lätt det är att falla in i ett bra mönster.

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

                          

Snabbspola fram till slutet och den dagliga schemalagda promenaden. Jag går med en av de fyra nya. Bakom oss går tre äldre elever i en parallellklass.

Parallellerna: Vad gör du här? Går du i trean?
Blivande eleven: Nja, alltså…
Parallellerna (i kör, förvånansvärt tyket): Är du på prov eller?
Blivande elev (Blixtrar till): Näpp! MIn blivande lärare är sjuk idag så jag fick hoppa in istället.

Tyst på tykna skolkamrater. Leende på lärarens läppar.

Det kommer att gå bra det här också.

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

                          

Jag tänker likadant. Den här typen av resonemang hålls om hur dagens skola är stöpt ur ett industriellt perspektiv som passade när eleverna var fattiga bonnläppar som behövde lära sig läsa och skriva och sedan återvända till bondgården. Världen är annorlunda och då borde skolan vara det också. Och visst, det är väl rätt. Men samtidigt är högst moderna påfund, så som centrala innehållet i läroplanen, ett sådant exempel. Det skulle jag helst slippa.

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

                          

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.