Jag är ute och vikarierar på ett av Moderna Skolans fritids som sjuåringar och åttaåringar delar. Det är försommarvarmt och barnen är ute och leker. Jag varvar att sitta i skuggan och prata med barnskötarstudenten och att fullt och totalt dominera barnen i någon sorts gömmelek. Den enda ordinarie läraren kommer ut och berättar att hon fått en hel låda med nya leksaker som de beställt någon gång i samband med att den första snön kom, typ
Alltså stormar barnen in och provar fritids nya uppsättning brädspel, pysselprylar och annat. En flicka, med det gulligaste mormorsnamnet och ett sätt som får mig att undra om hon egentligen inte är typ trettio år gammal och bara väldigt kort. Hon är en sån där person som inte är lillgammal men ändå klipskare än många vuxna. I vilket fall är hon sen in och får därför ta skrapet, en frisbee av tyg.
Mormorsflickan: Kom Killfröken! Vi ska ut och testa den här grunkan. Jag tror nog att jag är lite förtjust i den.
Jag: Absolut!
Vi går ut på gården och ska just till att kasta frisbeen för första gången.
Mormorsflickan (stannar upp och får något oroat över sin blick): Jag ska bara se om jag vet hur man gör med en sån här grej. Hon övar försiktigt själva kaströrelsen utan att släppa och koncentrerar sig noga.
Jag (Halvt på skämt): Glöm inte att böja på benen när du tar fart bara.
Mormorsflickan (tittar på mig beundrande): Tack för tipset! Hon testar en gång med KRAFTIGT böjda ben. Sen tar sig mod kastar faktiskt iväg frisbeen den här gången.
Mormorsflickan (hoppar runt med armarna i luften): Yesssss! Jag kunde! SÃ¥g du? Jag kunde! Yesssss!
Hon gör någon sorts segergest mest bestående av hoppande och hurrande.
