Jag har funderat på en sak. Om man räknar ihop Moderna Skolan och Pittoreska Skolan så har jag ungefär 500 elever. Enligt RFSU är mellan fem och tio procent av Sveriges population antingen homo- eller bisexuella. Alltså i mitt fall mellan 25 och 50 bögungar, lebbungar och biungar. Jag vet, det är lite konstigt att påstå att barn är homosexuella eller bisexuella. Men hur kan det komma sig att ingen reagerar lika starkt om man påstår att barn är hetrosexuella?
Jag ska erkänna en sak som antagligen gör mig till en dålig lärare. Ibland på lektionerna eller när jag rastvaktar och det mesta flyter på brukar jag ta ett steg tillbaka och låtsas att mellan fem och tio procent av ungarna framför mig är homo- eller bisexuella. Jag brukar till och med välja ut ett par ungar som dagen till ära får spela HBT-ungar. Ibland väljer jag ungarna som vågar bryta mot könsmönster och ibland väljer jag de mest genus-stereotypa ungarna som jag kan hitta. Det är alltid olika och alltid slumpartat.
Jag tycker inte att det jag gör är särskilt farligt eftersom jag är väl medveten om att det bara är en tankelek. En tankelek som jag hÃ¥ller för mig själv. Jag tänker: “Hur skulle ungen vara om tio eller tjugo Ã¥r om han eller hon levde ihop med nÃ¥gon av samma kön?” Det är en roande tanke. Man ser liksom pÃ¥ kidsen pÃ¥ ett annat sätt.
Det är sÃ¥ enkelt att utgÃ¥ frÃ¥n att alla elever är hetrosexuella. Eller snarare att de en dag kommer att vara hetrosexuella. Än sÃ¥ länge är de bara barn. Barn som pillar pÃ¥ sig själva och varandra av ren nyfikenhet. Nyfikenhet som en dag (förhoppningsvis) förvandlas till vuxensexuell lust. I somras var jag för första gÃ¥ngen pÃ¥ EuroPride i Stockholm. I sammanhang som pÃ¥ EuroPride sÃ¥ inser man verkligen vikten av en fri definition av kärlek. Man fÃ¥r liksom se hur världen skulle kunna se ut. Det är lite som att gÃ¥ till IKEA och kolla in i deras utställningsavdelning. “SÃ¥ här önskar jag att det sÃ¥g ut där hemma” tänker man drömmande. Det är lätt att ryckas med.
Jag träffar mÃ¥nga lärare och lärarstudenter och de flesta är trevliga. De enda som jag verkligen innerligt misstror är de som inte tar sitt jobb pÃ¥ tillräckligt stort allvar. De som tror att exempelvis sex och samlevnad inte är deras sak, att det inte pÃ¥verkar dem. De som tror att man bara behöver undervisa om HBT-frÃ¥gor när “det kommer upp”. DÃ¥ är det redan för sent. MÃ¥nga HBT-personer som jag träffade under EuroPride berättade för mig hur de redan i mellanstadiet visste men inte vÃ¥gade säga nÃ¥got. Det som händer pÃ¥ mellanstadiet pÃ¥verkas i allra högsta grad av vad som hände pÃ¥ lÃ¥gstadiet och i förskolan. AlltsÃ¥ är det alla lärares sak. Därtill kommer regnbÃ¥gsfamiljerna som börjar att ploppa upp lite varstans i vÃ¥rt land. ALLA lärare möter HBT-personer i sitt jobb och ALLA lärare behöver vara förberedda pÃ¥ det.
Vi som jobbar i skolan (HELA skolan) ansvarar för kulturen som finns där. Att vi tar oss friheten att beröva vÃ¥ra elever rätten att bli kära i vem som helst är skrämmande. Skrämmande och en smula förvÃ¥nande. Jag tror inte att vi gör det med flit – jag vet inga lärare som är sÃ¥ elaka. Vi bara tänker oss inte för. Vi mÃ¥ste helt klart bli noggrannare med hur vi undervisar kärlek i skolan.
De flesta barnen jag känner kommer en dag bli hetrosar men en del kommer välja att spela för ett annat lag och det valet är inte upp till mig att göra.
(Jag har funderat ett tag på att börja blanda upp mitt vanliga bloggande med den här typen av inlägg. Men jag är inte säker. Därför välkomnar jag ännu mer än vanligt kommenterar på det här inlägget.)
