Killfrökens Blogg

Det är “lunch” (=soppa) och torsdag vilket innebär att det är fri placering i matsalen. Jag hamnar hos ett gäng sexÃ¥ringar i min VFU-klass. Efter att ha avverkat ämnen som Mamma Mia, nÃ¥gon oklar fotbollslek som de själva har hittat pÃ¥ och antalet dagar kvar till lucia sÃ¥ landar samtalet i död. NÃ¥gon berättar att ett kärt husdjur dog i somras. NÃ¥gon annan berättar om kusinen som de aldrig fick träffa. Efter ett tag utspelar sig följande:

Sexåring #1: Jag har aldrig träffat min mormor.
Sexåring #2(förvånat): Har du inte?
Det blir tyst ett litet tag. Stämningen sjunker en aning.
Den enda Sjuåringen: Men min mormor har ju sagt att hon kan vara din mormor också!
Sexåring #1(glad igen): Ja, just det!
SexÃ¥ring #3: Och sÃ¥ har ju faktiskt alla barnen pÃ¥ den här skolan vÃ¥r Skolmormor ocksÃ¥…
Alla barnen(i kör): Jaaaa!
Sexåring #2(förvirrad): Vänta lite. (Pekar på Sjuåringen och Sexåring #1) Betyder det att ni två är kusiner då eller?

Det är lunch och snart långhelg. Jag sitter med ett knippe sexåringar och småpratar om planer för den annalkande helgen. Någon ska till Mormor. En annan ska till Småland. En elev blir plötsligt mycket ivrig.

Ivriga Ungen: Hör upp alla vid bordet! Vet ni vad jag ska göra om några eller många helger?
Jag (som självutnämnd talesperson): Näe.
Ivriga Ungen: Jag ska Mora utan…. mamma och pappa!
Jag blir lite skeptisk eftersom det här är en av de där sköna eleverna med världens friaste fantasi.
Jag: Vem ska du åka med då?
Ivriga Ungen: Jag ska åka med min bror bara.
Jag: Hur gammal är han?
Ivriga Ungen: Jag vet inte. Men han är stor. Han har körkort… och sÃ¥ kan han föda barn!

Det är en krispig oktobermorgon och min LLU har bestämt sig för att klämma in en bilduppgift som hon verkligen ville göra men inte har hunnit. Eftersom en passionerad lärare är A och O i all undervisning så tror jag nog att det är ett klokt beslut, även om just den här uppgiften egentligen tillhörde det förra temat. Eleverna har ju fortfarande temat i minnet så nog finns det gott om förkunskaper att bygga på.

Resultatet blir att vi tar emot eleverna på utsidan istället för i tamburen. Vi ska ut och plocka löv. Handledaren presenterar uppgiften och leder elevskaran mot närmaste fina höstträd. Kvar sitter en av klassens sexåringar på huk med sina armar hårt virade runt knäna. Hon verkar bekymrad. Nästan omedelbart får jag veta att hon längtar efter sina föräldrar.

Knäkramerskan: Vet du varför jag längtar så mycket?
Jag: Näe…
Knäkramerskan: För att vi ska baka kanelbollar när jag kommer hem!
Jag: ?
Knäkramerskan (eftertänksamt): De är min favoritfika…
Jag, som inte begriper vad det är för något hon pratar om ställer ett par utredande frågor för att få grepp om detta nya kulinariska fenomen. Det är uppenbart att hon INTE menar kanelbullar. Så vad skiljer en kanelboll från en kanelbulle? Och hur kommer det sig att jag inte känner till dem?
Jag: Är kanelbollarna liksom runda kanelbullar, eller vad?
Knäkramerskan: Nej… eller vänta, jag menar chokladbollar…

Mysteriet med Kanelbollarna tog slut lika fort som det oavsiktligt uppstod. Men någonstans i bakhuvudet har jag hela dagen funderat på hur en kanelboll skulle se ut. Det enda jag egentligen kommit fram till är att de lär behöva längre tid i ugnen. Fler idéer?

Det är förmiddag och min nya VFU-klass har idrott. Av en slump är vi fem vuxna på 27 barn vilket gör dagens hinderbaneövning till kanske tidernas första hinderbaneövning där varje potentiellt farlig sträcka under banan är utrustad med en lagom instruerande, lagom beskyddande och alltid peppande lärare. Helt underbar lektion med andra ord. Men innan dess ska det värmas upp och det gör vi med en variant på Följa John i smågrupper. Fem grupper med ungefär fem elever som turas om att vara John.

John (sexårig pojke): Häng med gänget!
Han börjar att springa för fullt. John lurar kamraterna att tro att de ska till hopprepen. Istället fortsätter han till kullerbyttemattan. Med resten av gruppen i koppel springer han över den gigantiska salen. Plötsligt råkar han snubbla och gör en ganska spektakulär volt. Inga tårar. Antagligen är leken för rolig. Plötsligt inser resten av gruppen att pojken som ligger ner är John och leken heter Följa John. Helt sonika kastar sig hela gruppen ner på marken i en minst lika spektakulär volt.

Det är fredag eftermiddag och vädret är minst sagt udda. Ömsom spöregnar det och ömsom är det strålande sol. Efter ett tusen ungar som frågar om de fortfarande behöver regnkläder kommer en elev i nioårsåldern fram. Jag ser direkt att hon inte tänker fråga om regnkläder.

Elev: Hej Killfröken. Vet du att det här är mitt favoritväder?
Jag: Jasså, varför då?
Elev (med drömmande blick): Det är så fint med regnbågsväder.

Ja, det är ju ocksÃ¥ ett ögonöppnande perspektiv att ta…

Idag var jag förbi skolan för ett kort möte med min nya LLU (handledare). På väg därifrån kom jag på att jag hade ett ärende på fritidsklubben varför jag tog en omväg på väg till bussen. I dörren möts jag av kanske mitt största fan.

Fan Ungen: Hej Killfröken!
Jag: Hej på dig. Hur är det?
Fan Ungen: Bra, nu när du är här.
Jag: Jag ska bara prata lite med lärarna. Jag ska med bussen om några minuter.
Fan Ungen (sakligt): Jaha, då får jag dampryck.
Jag: Ja varsågod, jag ska ju gå hem.
Fan Ungen (besviket): Nähä, då blir det inget.

Ungen återgår till sitt brädspel.