Killfrökens Blogg

Idag hittade jag en krönika om en av mina absoluta favoritförfattare, Dave Eggers. Inte nog med att han är en lysnade författare, han har i många år arbetat som lärare i Kalifornien där han bor.

Eggers och ett par kollegor (vissa lärare, andra inte) kom på att de hade ett fint kontor men inget att göra på dagarna. Så de kom på att erbjuda ungar läxhjälp för att ha något att göra. Hyresvärden kom på dem och förbjöd dem att erbjuda gratis läxläsning eftersom deras kontor var en butikslokal (logiken är lysande, jag vet). Lösningen blev att Eggers med flera inredde den yttre delen av lokalen med en god portion fantasi. Resultatet blev att de öppnade världens första piratbutik fullt utrustad med alla möjliga sorters prylar en sann pirat kan behöva. Längre in i lokalen, bakom ett skynke fortsatte deras läxläsning som vanligt.

Ryktet spred sig och nu har det blivit ett ställe som fullkomligt drunknar i ungar som helt enkelt inte vill gå därifrån. Först får de hjälp med läxorna och sen går de ut i butiken och låter den fantastiska stämningen som finns där grabba tag i dem. En av de kloka författarna kom på tanken att sätta sig ute i piratbutiken och skriva ner idéerna som barnen kommer med. De många små fragmenten har vuxit till små piratböcker som nu säljs i butiken.

Det var sex år sedan, nu finns det flera systerbutiker runt om i USA. Bland annat har New York en superhjältebutik och Los Angeles en tidsmaskinsbutik. Totalt har rörelsen 1400 frivilliga läxhjälpare. Glöm inte bort att kolla in orginalpiraterna.

Och för allt i världen: Läs allt av Dave Eggers som du kan komma över…

Ofta fÃ¥r jag frÃ¥gan vad det är som skiljer sig Ã¥t att vara man och arbeta i grundskolans tidigare skede och att vara kvinna och göra detsamma. Som om jag har provat bÃ¥da tvÃ¥…

Jag försöker dra mig från att göra några allmängiltiga analyser eftersom de oftast slår mer fel än rätt. Däremot har jag upptäckt att en bra kanal att nå de där halvbråkiga killarna som inte automatiskt passar in i skolans struktur är via fotbollsplanen. Ofta kan tjugo minuters fotbollsspelande efter sista lektionens slut vara den mest utvecklande vuxenkontakten de eleverna får under hela skoldagen.

Med det sagt vill jag komma in pÃ¥ nÃ¥got större: fenomenet med gula och röda kort i skolan. DÃ¥ och dÃ¥ hör jag lärarstudenter som ömsom hyllar och ömsom sÃ¥gar den nya tidens pedgogiska bestraffningssytem som verkar mer eller mindre plankade frÃ¥n Kanal 5. (SÃ¥ mycket för en forskningsbaserad skola…)

För de av er som missade Dokument InifrÃ¥ns dokumentär “Förgrymade ungar” sÃ¥ verkar det gÃ¥ ut pÃ¥ att elever som missköter sig lite grann (typ pratar under en genomgÃ¥ng eller glömmer bort att ställa skorna snyggt i hallen) fÃ¥r ett gult kort och elever som vid upprepade tillfällen gör fel straffas med ett rött kort och ibland nÃ¥gon form av utvisning eller andra Ã¥tgärder som syftar till att fÃ¥ eleven att skämmas. Det riktigt sjuka här är att företrädarna för denna moderna typ av bestraffningspedagogik gärna motiverar systemet med fotbollsreferenser. (“Ja men tänk hur fÃ¥nigt det skulle vara om inte fotbollsdomaren fick dela ut straff!”)

Vad ingen av dem verkar begripa är att gula och röda kort i fotboll nästan alltid delas ut i situationer när en spelare antingen fysiskt skadar en annan spelare eller riskerar att fysiskt skada en annan spelare. När skolan lånar in samma disciplineringssytem så likställs slarvigt placerade skor och oaktsamt pratande med våldshandlingar!

Så för att sammanfatta: Fler lärare skulle behöva ge sig ut på fotbolsplanen och visa sina elever att de förstår att respekt och intresse är former av tvåvägskommunikation. Samtidigt borde alla lärare förstå att det inte finns rum för förnedrande fotbollsstraff i ett vettigt klassrum.

De senaste dagarna har jag läst en hel del om läs- och skrivsvårigheter. Jag förstår att läsning (läsförståelse) är förståelse multiplicerat med avkodning. Men här är tre frågor som jag hoppas att ni har några svar På:

• Jag misstänker att dyslexi är när det blir fel i avkodningen, men hur definieras dyslexi egentligen?
• Hur gÃ¥r det till när en elev fÃ¥r diagnosen dyslexi?
• Hur kommer det sig att skolorna pÃ¥ Nya Zeeland knappt har nÃ¥gra elever med dyslexi?

Förslag tas tacksamt emot.

Kära läsare

Som det är nu har jag 13 månader kvar till examen. Slutet närmar sig sakta. Jag kan gå tillbaka i bloggen och se hur jag har utvecklats under tiden som jag har drivit det här projektet. Nu står ett nytt projekt för dörren som kommer kräva en hel del av min tid. Eftersom mina studier kräver den tid det kräver så innebär det att jag tvingas gå ner i vikariat.

Färre vikariat = Färre blogginlägg.

Tanken på att sluta blogga har slagit mig. Men det skulle också innebära att jag slutade anstränga mig att dra lärdom av mina vikariat. Så kan jag inte ha det, det finns ett samband mellan mitt bloggande och mitt lärande.

Jag har ett berg av arbete framför mig det kommande året och kommer verkligen behöva kräma det mesta ur mina vikariat. Så något slut blir det inte. Däremot behöver jag bredda mitt fokus. Jag startade den här bloggen för att visa upp en bild av skolan (och ungarna som går där) som inte filtreras på manipulativa folkpartiledare och maniska fördomar. Det har fungerat bra så här långt. Genom att bjuda på ögonblicksbilder från mina arbetsplatser inbillar jag mig att ni har fått se hur skolan faktiskt är. Det kommer jag fortsätta med så gott det går.

Nu ska jag lägga fokus på att också diskutera skolfrågor, ta det ett steg till. Inte Björklunds skolfrågor utan de faktiska frågorna som skolan behöver lösa. Är ni med mig?

På senare tid har det blivit tydligare för mig hur syskon till tidigare elever verkar ha en lättare början av sin utbildningskarriär. Jag kan inte peka på någon forskning som bevisar att jag har rätt men det känns som att det är så. Ungarna har varit med och hämtat storebror eller storasyster och därför vet de både hur skolan ser ut och vilka som jobbar där. Sen tror jag också att lärare, utan att erkänna det, har lättare att fastna för elever med äldre syskon. (Andra elever måste man ju lära känna innan man kan tycka om dem.)

Jag tänker särskilt på en pojke i sexårsåldern som nu går på skolan. En ruskig eftermiddag i våras, innan han hade börjat, var han med när Storasyster (nio år gammal) skulle hämtas. Av någon anledning blev han kvar ute på skolgården när Föräldern gick in. Det leder till att jag råkar gå förbi och upptäcker en särdeles kort unge sittandes ensam på en av skolgårdens gungor. Av rutin stannar jag.

Jag: Hej!
Han: Hej! Är du Storasysters Manliga Lärare?
Jag: Nej, jag är Killfröken.
Han: Jaha, jag är Lillebror… har du provat att gunga här nÃ¥gon gÃ¥ng när du var liten?
Jag: Nej, jag gick inte här när jag var liten. (Här kommer beviset pÃ¥ att jag egentligen inte är mer än en maskerad mytoman) Men jag har sett barn som har gungat ända upp till molnen…
Lillebror (med stora ögon): !!!

Vid det här laget antar jag att han förstår att jag skämtar med honom så jag går vidare mot vart jag nu skulle gå. En stund senare, när Storasyster och Föräldern blir för långdragna, kommer Lillebror in i tamburen för att se vad som egentligen står på. Då ses vi igen.

Lillebror: Storasyster…
Storasyster (som är mycket pysslig (=omhändertagande) med sin lillebror): Ja… vad är det?
Lillebror: Är det sant att Killfröken kan gunga upp till Månen?

Sedan dess har han, vid varje tillfälle som vi har setts, påtalat för mig det orimliga i interplanetära gungor.

Med det sagt vill jag bara sätta ut ett finger och säga att jag inte ger mycket för nya revolutionerande inskolningsmetoder där det enda tecknet på framgång är minskad tid. Moderna undervisningsforskare pratar om sammanhang som en avgörande faktor för lärande. Visserligen handlar det om att uppgifterna ska sättas i ett sammanhang men jag inbillar mig att även eleverna behöver få bli en del av sammanhanget Skolan. Och sånt tar den tid det tar.