Den danska filosofen Sören Kierkegaard lär en gång ha sagt “om man ska föra en människa mot ett bestämt mål måste man hitta henne där hon är och börja just där. Allt annat är fåfänga”.
I en skolvärld som Sveriges där eleverna antingen är trögfattade, ouppfostrade, omotiverade, hormonstinna eller bara rent av elaka finns det ingen tid att hitta dem, eleverna. Det är därför som man aldrig hör katastrofivrare som Jan Björklund och Anders Knape prata om läraryrkets kärna, att stötta eleverna så som de är. Vilken tur då att skolvärlden inte ser ut så som jag just beskrev den. (Lärarförbundet visade för ett drygt år sedan att nio av tio föräldrar är nöjda med sina barns skolor men tror att det är på “de andra skolorna” som alla problemen finns. Nio av tio tror ser inga problem men “vet” ändå att de finns.)
Om man ser på skolan som ett slagfält där varje slag måste vinnas, likt Poltava eller för den delen Landskrona, så kan man aldrig ta till sig av vad Kirkegaard har att säga. Det blir liksom automatiskt fåfänga. Politiker som vill vinna val på kosmetiska åtgärder och lärare som vill vinna föräldrars respekt på hårda tag och igenkännbara pedagogiska val. Vi behöver komma ifrån det där.
Jag kom att tänka på det citatet när jag häromdagen fick en kommentar av Öpedagogen om hur man kan fånga elevers intresse genom att vara lyhörd och intresserad av hur de är som personer. Jag tror det ligger något i det. Det kan vara en viktig del av lösningen, en pusselbit som blir allt mer förbjuden att leta efter.
Gemensamt för de lärare jag tycker om är att de vågar strunta i skoldebatten och göra det som de vet är rät, de lyssnar på Kierkegaard och gör det utan att skämmas. De liksom står över hela den här pajkastningen som skoldebatten sakta har förvandlats till och blir istället till små mini-Mahatmas som vägrar slå tillbaka. En sån vill jag bli.
