På bussen på väg till gymmet känner jag min oinspiration frodas. När jag sitter där och läser rojalistiska raljerningar i dagens tidning kliver det på en familj. Barnen är kanske fyra och sex år gamla. De sätter sig ett par rader framför mig.
FyraÃ¥ringen: Okej, nu är det min tur….
Sexåringen: Mmmm
Fyraåringen: Hus!
Sexåringen (eftertänksamt): Bus!
Fyraåringen (kvickt): Husmus!
Sexåringen (grimaserar och funderar på om det är tillräckligt unikt): Ljus!
Fyraåringen (eftertänksamt): Lus!
Sexåringen: Mus!
Fyraåringen (kommer inte på mer): Nä, jag kommer inte på fler
Sexåringen: Yah! Jag vann den här omgången.
FyraÃ¥ringen (tänker efter): Näe… vi har bÃ¥da tre…
SexÃ¥ringen (klurar): Okej dÃ¥. Nu fÃ¥r du hitta pÃ¥…
Fort fram med en penna och mitt pappersblock. “Det här är en sprÃ¥klek som jag bara mÃ¥ste komma ihÃ¥g” tänker jag… Strax därefter kliver jag av bussen med underlag till en lektionsplanering och en Ã¥terfÃ¥ngad inspiration.





