Killfrökens Blogg

Under dagens seminarium hamnade jag i en diskussion om hur skolan och Polisen kan samarbeta. Bland annat fick jag höra den här historien:

En skolledare i en mellansvensk kommun skulle visa sina elever (i högstadieÃ¥lder) att skolan minsann hade nära kontakt med Polisen (i syfte att avskräcka mobbning – tro det eller ej). För att spara tid och energi nöjde han sig med att (med en polis under vardera arm) gÃ¥ över skolgÃ¥rden under rasten. Klappat och klart. Senare pÃ¥ eftermiddagen hade rektorn ett möte med nÃ¥gra lärare varav den ena började med att förvÃ¥nat konstatera:

“SÃ¥ du är kvar här i alla fall. Mina elever tror att du är anhÃ¥llen…”

Vad lär vi oss av det här? Jo, att det inte finns några genvägar till det perfekta anti-mobbningsarbetet.

(Förresten hittade jag en kul portion fakta idag: Det finns i Sverige ungefär 50 olika program för skolor som vill angripa det här med mobbning. Men bara en (1) av dem är baserad pÃ¥ forskning. Resten är mer eller mindre baserad pÃ¥ joks…)

Vetenskap & Allmänhet lät (i samband med ForskarFredag 2007) 3 000 barn i sex-tolvårsåldern rita sig själva som framtida forskare. Förutom att det är en väldig massa teleskop, förstoringsglas och annan utrustning som framförallt används i naturvetenskaplig forskning så finns det en del intressanta tendenser:

• 75 procent av forskarna har glasögon och/eller skägg (trots att uppgiften var att skapa ett självporträtt – ett framtida modelöfte?)
• De yngre eleverna placerar forskarna utomhus (klättrandes, krypandes, simmandes,  körandes eller flygandes) samtidigt som de äldre eleverna istället placerar forskarna i traditionella inomhusmiljöer (typ lab-salar och liknande).

FrÃ¥gan är vad dessa kidsen har att lära oss som ansvarar för deras utbildning. (Förutom att en god portion av flickorna känner sig manade att – om de vill bli forskare – odla skägg!) Uppenbarligen är det här ett omrÃ¥de där det inte är kunskap utan fördomar som styr vilken uppfattning kidsen har. Det är allvarligt – för hur kan man växa upp och bli en god forskningskonsument om man har en galen inställning till forskare? Blir forskning rent av betydelselös när forskare inte är “vanliga människor som du och jag”?

Kanske borde man ha fler forskare i skolan? Forskarna skulle inte undervisa (det är ju lärarnas jobb) utan snarare bara vara där och berätta om sina jobb.

Jag gillar den tanken. Det är ju trots allt så att vi i skolan när en dröm om att våra elever ska växa upp och fortsätta vara vetgiriga. Då borde väl forskare vara de bästa idolerna vi kan ge våra elever?

PÃ¥ väg hem efter en lÃ¥ng och hÃ¥rd mÃ¥nad är min kropp fysiskt utmattad. Helt slut. Ett par timmars resa är allt som stÃ¥r mellan mig och nÃ¥gra lediga dagar. Även om jag har en ny kurs och en ny litteraturlista sÃ¥ skjuter jag arbetet pÃ¥ framtiden – istället vill jag frossa i min egen trötthet.

Men så slår jag mig ner i mitt säte och allting förändras. Mittemot sitter Cancerflickan (tio år gammal) och hennes pappa. De är på väg till Stora Staden för sin tredje cellgiftsbehandling. Det börjar med en förfrågan om att byta plats (för att undvika åksjuka) och det slutar med att jag är lika pigg som jag var för en månad sedan. På vägen hinner jag tänka: Vad har jag att klaga för?

Det handlar om ett perspektivskifte i månadsskiftet.

Häromdagen hittade jag en spännande enkätundersökning. Den visade att när svenska rektorer kommer in i ett klassrum mitt under pågående lektion så tror lärarna:

1. “NÃ¥gon av elevernas föräldrar har omkommit och rektorn är här för att informera”
2.  “Jag har gjort nÃ¥got sÃ¥ allvarligt fel att rektorn nu har kommit för att ge mig sparken med omedelbar verkan”

Fundera ett tag på vad det säger om rektorer och deras arbetsuppgifter. Det har förändrats. Jag är helt vöertygad om att rektorerna önskar att de kunde vara med i verksamheten men när fler och fler uppgifter läggs på rektorn blir det helt enkelt omöjligt. (I snitt arbetar rektorer 55 yimmar per vecka!) När jag var liten brukade min rektor (Kurt, 190 centimeter lång) hoppa in som vikarie när läraren var borta.

Det känns som att få rektorer idag kan göra som Kurt. Det är trist.

I Storbrittanien har det lite varstans dykt upp skolor som har börjat med en ny grej: frukostklubbar. Konceptet är att skolan öppnar en stund tidigare på morgonen och serverar frukost. På vissa ställen är det reserverat för de som inte får en ordentlig frukost hemma och på andra ställen är det för alla som vill.

Jag vet mÃ¥nga lärare som skulle tvärvägra att ställa upp pÃ¥ ett sÃ¥nt projekt om det introducerades i Sverige. Dels därför att det skulle kosta pengar (som antagligen skulle tas ifrÃ¥n skolans ordinarie budget) och dels eftersom det blir mer “okvalificerat arbete” för lärarna. Men faktum är att vi inte kan räkna med att alla barn fÃ¥r en bra frukost varje dag. Det kan handla om allt ifrÃ¥n barn vars föräldrar inte bryr sig till barn som är sÃ¥ morgontrötta att de inte fÃ¥r i sig nÃ¥got. Jag är fullkomligt övertygad om att det är lika vanligt i de “socialt utsatta” familjerna som i de bäst beställda överklassfamiljerna.

SÃ¥ varför skulle skolan inte servera frukost Ã¥t alla? Menar vi allvar med att vi vill skapa den bästa möjliga skolan för vÃ¥ra elever mÃ¥ste vi vara beredda att ställa oss bakom reformer som innebär extra tid och energi – även om det är nÃ¥got som inte ingÃ¥r i den klassiska lärarrollen.

PÃ¥ Pittoreska Skolan är det varje dag ett tjugotal barn till frukost. Hälften av dem är där varje dag – varje vecka. Det märkliga är att det är en tjänst som bara erbjuds sex-, sju- och Ã¥ttaÃ¥ringarna. De äldre fÃ¥r klara sig själva. Snacka om ett kollosalt feltänk.

Om inte annat borde fler lärare vara intresserade av Frukostklubbar av den enkla anledningen att det är ett gyllene tillfälle att innan skolan börjar sitta ner med en liten grupp elever och samtala. Det handlar inte om att vara social. Det handlar om att innan vi börjar skoldagen och förväntar oss att eleverna ska prestera borde vi vara skyldiga att först ta reda pÃ¥ vilka krav vi kan ställa JUST den här dagen med JUST den här gruppen…

En amerikansk studie följde barn frÃ¥n födseln tills dess att de var fyra Ã¥r gamla och bokstavligen räknade hur mÃ¥nga ord de utsattes för. Resultatet visade att barn till högre tjänstemän hade vid fyra Ã¥rs Ã¥lder hört uppskattningsvis 45 miljoner ord. Deras jämnÃ¥riga med “socialt utsatta föräldrar” hade vid samma Ã¥lder hört 13 miljoner.

Det är 32 miljoner ord i skillnad. Man kan tycka att det är en så detaljerad undersökning att det inte säger något om barns språkutveckling men faktum är att den kanske enskilt viktigaste faktorn när man ska erövra ett språk är ordförrådet. Och växer man upp i en språkfattig miljö är det betydligt tuffare att komma igen när man är (ungefär) sex år gammal och skolans formella läsundervisning börjar.

Då är trettiotvåmiljoner ord en ocean.

Allkonstnären, rastlöshetsbotaren och ungdomsprofeten Navid Modiri har (i något sammanhang) skrivit följande ord som är så kloka att jag stjäl dem rakt av.