I drygt tjugo års tid har det talats (och drömts) om En skola för alla. Frågan är om det är en skola för ALLA eller EN skola för alla som vi går emot. Det finns en pytteliten skillnad i betoning med oanade konsekvenser i utfallet. Jag gillar tanken på inkludering. Efter två veckor i en skolbyggnad där varannat klassrum bebos av utvecklingsstörda och varannat av Normalstörda och där dörrarna alltid är öppna så har jag sett vinsterna. Jag är med på tåget.
Däremot finns det en annan aspekt som ingen ännu pratat om: En särskola för alla. Nu läser jag förvisso specialpedagogik men jag kan förundras över hur mycket annat jag har lärt mig de senaste två veckorna, sånt som alla lärarstudenter borde lära sig.
Jag har blivit en bättre matematiklärare, gjort insikter i hur man sätter gränser som är begripliga, sett hur enkelt det är för elever med stora kunskapsskillnader att jobba ihop bara de får rätt uppgift och inte minst har jag lärt känna verksamheten som jag i hela mitt yrkesverksamma liv ska jobba parallellt med. Det är min lagstadgade skyldighet. Borde inte alla lärarstudenter då få en ärlig chans att lära sig (den delen av) sitt yrke?
Särskolan är inte till för alla elever men den borde vara en naturlig del av alla lärarstudenters utbildning. Därför utbrister jag i valborgsfalsett: En särskola för alla!
I
