I drygt tjugo års tid har det talats (och drömts) om En skola för alla. Frågan är om det är en skola för ALLA eller EN skola för alla som vi går emot. Det finns en pytteliten skillnad i betoning med oanade konsekvenser i utfallet. Jag gillar tanken på inkludering. Efter två veckor i en skolbyggnad där varannat klassrum bebos av utvecklingsstörda och varannat av Normalstörda och där dörrarna alltid är öppna så har jag sett vinsterna. Jag är med på tåget.

Däremot finns det en annan aspekt som ingen ännu pratat om: En särskola för alla. Nu läser jag förvisso specialpedagogik men jag kan förundras över hur mycket annat jag har lärt mig de senaste två veckorna, sånt som alla lärarstudenter borde lära sig.

Jag har blivit en bättre matematiklärare, gjort insikter i hur man sätter gränser som är begripliga, sett hur enkelt det är för elever med stora kunskapsskillnader att jobba ihop bara de får rätt uppgift och inte minst har jag lärt känna verksamheten som jag i hela mitt yrkesverksamma liv ska jobba parallellt med. Det är min lagstadgade skyldighet. Borde inte alla lärarstudenter då få en ärlig chans att lära sig (den delen av) sitt yrke?

Särskolan är inte till för alla elever men den borde vara en naturlig del av alla lärarstudenters utbildning. Därför utbrister jag i valborgsfalsett: En särskola för alla!

I

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

Ett par elever från Monsterstora Skolan (som jag inte lärt känna ännu) kom fram till mig i matsalen idag. Fyra fem stycken i åtta-nioårsåldern. Med block och penna i hand. Jag har märkt att de tisslat och tasslat med något de senaste minuterna.

Elever i kör: Kan vi få din autograf?
Jag: Visst. Vad heter ni förresten?
Elever: *Säger sina namn samtidigt*
Jag: Jaha, jag heter Killfröken. Trevligt att träffa er…
Elev (uppenbart besviken): Meh! Han är ju inte alls Tobbe Trollkarl…

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

Det är måndag morgon och musiklektion i Monsterskolan. Man tränar inför skolorkestern. Två av klassens elva högstadieungdomar har slutit en (vad de tror är) hemlig pakt om att de ska hjälpas åt att hitta flickvänner. Den ena av dem har fått upp ögonen för den unga och vackra musikläraren.

Det här leder (trevligt nog) till att eleverna lägger ner hela sin själ i att framstÃ¥ som “ordentliga elever”.

Läraren: Oj, jag har glömt stråken i fodralet.
Lovebird (kvickt): Jag kan hämta den!
Läraren (som inte vet vad som ligger bakom): Tack…
Kompisen (ropar över hela klassrummet): Var inte så ivrig! Då kommer hon på dig!

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

I början pÃ¥ nittiotalet drabbades Sverige och resten av världen av ekonomisk kris. Skolan drabbades kanske hÃ¥rdast. Var femte krona försvann. Samtidigt försvann var femte lärare. Det finns de som menar att skolan aldrig fullt ut hann Ã¥terhämta sig innan den här krisen slog till. I skrivande stund är 1300 lärare varslade. Bryter man ner statistiken ser man att det är unga lärare med fÃ¥ yrkesverksamma Ã¥r som drabbas hÃ¥rdast. Samtidigt är det praktiskt taget omöjligt för oss som är pÃ¥ väg ut pÃ¥ arbetsmarknaden att fÃ¥ jobb i en kommun som varslar sin befintliga personal – och antalet varslande kommuner ökar lavinartat.

Jag har en kamrat (nyligen varslad lärare) som i alla Ã¥r jag har känt honom har argumenterat för att “sist in först ut-regeln” som finns i Sverige bör räknas som apartheid. Smaka pÃ¥ begrepept: Svensk apartheid.

Jag börjar luta Ã¥t att hÃ¥lla med…

(Läs mer om Lärarförbundets kampanj här.)

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

Det var längesedan jag ville flytta till Hällefors. Faktiskt har det nog aldrig hänt. Även om jag gillar bruksorter och småstäder bättre än metropolitankomplex och stortstäder. Men idag är en annan idag.

Marianne Sörenson (musik- och kulturskolans rektor) har ansvar för de drygt 300 eleverna som är inskrivna där. Hon beskriver bakgrunden till segern så här:
“Vi har i kommunen bestämt oss för att kulturen ska vara jästen i degen och inte grädden pÃ¥ moset.”

Bra tänkt. Mycket bra tänkt.

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

Den här terminen läser jag specialpedagogik och har därför fÃ¥tt göra ett tillfälligt byte av VFU-plats. Söta smÃ¥ konstnärskids pÃ¥ Pittoreska Skolan har bytts mot vad jag trodde skulle vara hormonstinna högstadieungdomar pÃ¥ Monsterstora Skolan (en F-9 skola med en bra bit över 1000 elever utspridda pÃ¥ en stor yta – egentligen är det nog tre eller fyra skolor i Monsterstora skolan). Istället möttes jag av de trevligaste tonÃ¥ringarna jag nÃ¥gonsin mött. Dagens första lektion var slöjd och där inträffade en episod som pÃ¥ ett bra sätt beskriver hur skolan fungera.

Eftersom jag läser specialpedagogik har jag VFU i Monsterstora Skolans särskola.

Jag: Vad är det du håller på med?
Elev: Jag syr en klänning till balen. (Hon ska till hösten börja på gymnasiet.)
Jag: Coolt! Det blir lite extra speciellt när man har sytt den själv, inte sant?
Elev: Ja, det finns ju ingen annan som har en likadan. Och lite udda måste man ju vara, annars sticker man ju inte ut.

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

PÃ¥ Högskolan har de mÃ¥nga men gamla datorer – snigeldatorer. Det tar ibland uppemot tio minuter frÃ¥n inloggning till att man kommer ut pÃ¥ internet. Man skulle kunna bli galen, om det inte var för alla de fina böckerna! Tio minuter är precis lagom tid för att man ska kunna spontanleta efter en spännande bokrygg och hitta ett tänkvärt citat. Som idag när jag hittade det här:

Creativity is possible in all areas of human activity, including the arts, science, at work, at play and in all other areas of daily life. All people have creative abilities and we all have them differently … Creative education involves a balance between teaching knowledge and skills, and encouraging innovation. (NACCCE 1999; 6/7)

Jag har nog inte sett den kopplingen förut. God undervisning tränar elever till innovativt tänkande. Vi ska fostra tänkande innovatörer. Som kan växa upp och bygga snabbare datorer…

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

SVTs Korrespondenterna har en intervju med tolvåriga Maratu Koroma. Som ett av nio syskon har hon tur som får gå i skola. Trots att Sierra Leone har kostnadsfri skola så har familjen inte råd att betala lärarmutor för alla nio barn. 1000 Leone (tre kronor) är vad en dag i skolan kostar. Ingen muta = ingen lektion. Tre kronor kan tyckas obetydligt men i det större sammanhanget beräknas alla världens mutor uppgå till 7 000 miljarder kronor. Per år. Det är tio gånger mer än världens samlade bistånd.

Borbor Bele är ett uttryck ifrÃ¥n Sierra Leone som betyder nÃ¥got i stil med “politiker med uppsväld buk”. Nu är det inte sÃ¥ att befolkningen i Sierra Leone har stora problem med övervikt bland sina folkvalda – däremot är det ett land med enorm korruption. Kanske vidrigast är korruptionen i skolan. Det är viktigt att komma ihÃ¥g att det här inte handlar om att Sierra Leones lärare är hjärtlösa svin. Snarare är det en produkt av för lÃ¥ga lärarlöner.

Det som gör att jag fastnar för Mariatu Koroma är att hon påminner om en av mina elever. Det är något obeskrivligt i hennes kropsspråk som jag känner igen. Skulle hon kunna vara en av eleverna på Pittoreska Skolan? Antagligen. Även om det är otroligt att lärarna i Älmhult tar mutor av sina elever så finns det ett samband. Dåliga lärarlöner förstör skolan i Sierra Leone. Dåliga lärarlöner förstör skolan i Sverige. Hos oss leder det till att potentiellt perfekta pedagoger istället söker sig till andra utbildningar. Dom blir jurister, civilingenjörer, ekonomer eller något annat som tar lika lång tid att bli men som ger tusentals kronor mer i lön. Varför?

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

De senaste dagarna har jag som sagt funderat på hur man knäcker koden i matematik. Jag misstänker att en nyckelfaktor i problemet är att man i matematikinlärning börjar nästan direkt med det formella när man i läs- och skrivinlärning börjar med informella ramslekar för att sen ÖVERGÅ till formell läs- och skrivträning. Är man cyniskt lagd kan man kanske påstå att skolan förutsätter att alla barn redan har knäckt mattekoden när de kommer till skolan? (Kanske är det därför som matematik uppfattas som svårt?)

Jag känner mig inte mycket närmare ett bra svar på den frågan. Däremot har jag fastnat för en annan -om möjligt ännu besvärligare- fundering: Hur lär sig barn med dövhet (som i övrigt saknar funktionsnedsättningar) att läsa? De normalstörda barnen får ju ofta lära sig att i någon mån ljuda sig fram till en gissning. Men hur ljudar man som döv? Och hur bli rim och ramsor betydelsefulla för dessa barns språkande?

Mifflan har för övrigt en insamling av ramsor. Samla här.

Min favoritramsa är en tröstramsa/klappramsa som är förvånansvärt effektiv (i alla fall på de yngre barnen): PLÅSTER PÅ! KLAR ATT GÅ!

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

Hela påsken har jag gått och funderat på en sak.

Skolans och förskolans sprÃ¥kutveckling börjar i informella sprÃ¥klekar (typ rim och ramsor) och övergÃ¥r sÃ¥ smÃ¥ningom till formella läs- och skrivaktiviteter (ofta först genom “spökskrift”). Man pratar om att elever som tar det avgörande steget frÃ¥n det informella till det formella “knäcker koden”.

Här kommer min frÃ¥ga: Om matematik är ett sprÃ¥k (vilket matematikerna är överens om – men mattelärarna verkar ha förbluffande svÃ¥rt att förstÃ¥) hur knäcker man koden i matematik? Vad är det för avgörande steg man tar? Och hur kan jag göra det lättare?

Jag kommer inte fram till nÃ¥got bra svar…

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter