Jag står i entrén på Högskolan och bläddrar i ett par papper. De senaste dagarna har jag kommit innan biblioteket hunnit öppna och gått hem när vakten ilsket kör ut mig. Läsa, läsa läsa. Skriva, skriva skriva. Nu (innan biblioteket öppnar portarna) är det mest klottra, klottra, klottra i marginalen till mitt utkast. Plötsligt hör jag ett gällt skrik utifrån och mitt fokus flyttar.

Därute står en skolklass med lågstadiebarn. Det är ett vanligt förekommande fenomen i den här delen av Högskolan. De går på teaterpjäser uppsatta av dramalärarstudenter, lyssnar till forskare som öppnar dörrar de inte visste fanns eller så är de bara här för att dyka djupt i ett av landets största barnboksbibliotek. Men inte än. Nu har de improviserad rast på den provisoriska skolgården som i vanliga fall inte är mer än en spektakulär trappa. Jag fastnar för de tydliga mönstrena i vad som skulle kunna kallas kaos. Den modiga klättrar upp på en avsats. Några följer efter. En kille upptäcker att bänken han sitter på egentligen är ett fönster till salarna/grottorna i källaren. Nästan alla barn rusar dit. Häpenhet sprider sig en kort stund innan det organiserade kaoset snart återvänder. Det sker en förändring. En lärarstudent passerar förbi och upptäcker sina VFU-elever. Rasten är slut.

Virrvarret formerar två någorlunda räta led och små händer räcks upp en efter en. Frågor, frågor, frågor. Deras nyfikenhet strålar in i caféet där jag sitter och (inte längre) arbetar. En vis man sa en gång att ”forskning är organiserad nyfikenhet”. Jag håller med. Och ser samband. Lågstadiet och högskolan är mer lika än vad man kan tro.

I New York rådde brist på förskoleplatser så universitetet erbjöd sig att låna ut ett campus som tydligen stod oanvänt. Klappat och klart så har USA fått sitt första förskolecampus. Inte för att det var organisatoriskt smidigt att en myndighet överlåter lokaler till en annan myndighet utan för att man såg ett pedagogiskt värde. I ett land där högre utbildning är en betydligt större klassfråga än hos oss finns ett värde i att barn från ”studieovana” hem tidigt får möta högskolan.

När rader av nu välordnade barn går förbi och högljutt förundras över att det finns ”skolor som ser ut som slott” så tänker jag: Det bästa politiker kan göra är att låta ett plus ett bli tre.

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
Taggad med:
 

Dina ord
ville jag läsa
så som de blinda läser;
med fingertopparna,
leta mig fram ord för ord,
in mot dig

- Halldis Moren Vesaas

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

I Hammarkullen (en av Göteborgs galet många invandrarförorter) hände något mycket speciellt för ett par veckor sedan. Hammarkulleskolan togs över. Men inte av våld och kriminalitet – som man skulle kunna tro om man litar på media. Istället invanderades Hammarkulleskolan av 65 uppklädda konsertmusiker: Göteborgs Symfoniker under ledning av sensationen Gustavo Dudamel.

Lyckligtvis fick de med sig en videokamera och här är resultatet:

(Lägg märke till barnens reaktion när reportern berättar att Beethoven varit död i tvåhundra år!)

Att Sveriges nationalorkester tar sig tid att mellan slutsålda spelningar att ge gratiskonserter i områden som Hammarkullen är lika oväntat som vackert. En bidragande faktor till varför GSO gör det här kan vara Dudamels egen bakgrund. Som arbetargrabb i Venezuela var en framtid som världsberömd dirigent allt annat än trolig…

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

För två och ett halvt år sedan lämnade jag min dåvarande VFU-plats (praktikplats), Gettoskolan. Varenda en av klassens femton åttaåringar hade upplevt betydligt mer skit än vad jag hade gjorde under hela min uppväxt. Jag fick dåligt samvete för att jag i slutet av dagen kunde återvända till mitt trygga medelklassliv när de var kvar. Till sist blev det så starkt att jag kände mig tvungen att byta. (Vad jag inte visste då är att barn aldrig upplever sin situation som något annat än normal… men det är en annan historia för ett annat inlägg…)

I efterhand är jag otroligt nöjd med mitt byte eftersom det tog mig till Pittoreska Skolan. Men det händer ofta att jag tänker tillbaka på de femton åttaåringarna som jag lämnade kvar. Hittills har jag inte träffat på någon av dem. Förrän i lördags när jag utmattad steg på tåget hem till Stora Staden.

I sätet bredvid satt Gettoflickan. Tjejen som för trettio månader sedan var nyanländ med ingen svenska, stora kunskapsluckor och otrygga hemförhållanden är idag en tioåring med ny skola, nytt område, ordentligt med stöd i skolan (verkar det som när man pratar med henne) och ett alldeles utmärkt språk. Som vilken annan tioåring som helst. Förutom att hon nyligen spelat final i “typ SM i schack fast för barn”. Jag tror inte att någon av hennes klasskamrater (eller för den delen lärare) vet hur långt hon har gått.

På samma trettio månader har jag gått från att i panik fly förorten till att mycket väl kunna tänka mig en framtid där. Det är inte heller så dåligt.

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

Påskäggen i Malmö

I påsktider var jag i Malmö och ramlade av en händelse förbi ett stortorg med tio gigantiska påskägg i kulörta färger. Det visar sig att Malmö Stad låtit alla tredjeklassare designa fantasiägg till påsken. 700 bidrag skickades in varav tio byggdes upp i gigantisk storlek. 300 teckningar ställdes samtidigt ut i som en konstutställning på markduk. Jag skrev ner ett blogginlägg på en pappersbit som jag sedan glömde bort. Lagom till tävttstugedags hittade jag den igen:
När jag kommer fram är påsken egentligen över och de gigantiska äggen (150 cm höga och säkert ett par hundra kilo tunga) som Malmös politiker har beställt av sina elever fungerar numera som klätter- och lekredskap för stadens ungar. Samtidigt kan jag inte låta bli att lägga märke till de förbipasserande turisternas glada miner. Det finns något särskilt i den här typen av PR-jippon. När samhällen låter barnen ta plats visar de sig från sin allra vackraste sida. I Göteborg rullar det en djungelspårvagn och i Stockholm finns en hel uppsjö av liknande grejer. Jag sätter mig på trappstegen till den stora statyn (Gustav II Adolf?) och funderar:
Varför finns det ingen regel som säger att stadsarkitekten max får vara tolv år gammal? Ungefär som på Tivoli (”Du måste vara minst så här hög för att få åka bergbanan”) fast tvärtom…

(Förresten vill jag be om ursäkt till dig som den 13e april hittade hit genom att googla “Mask i duschen”. Det här kan INTE ha varit bloggen du sökte efter….)

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
Taggad med:
 

På senare tid har jag funderat mycket på vilken plats barn och unga får ta i det offentliga rummet. Och jag har blivit positivt överraskad. Det finns något oerhört charmigt med städer (stora som små) som tar sig tid att göra saker de inte måste. När det är mer än “bara” skola, vård och omsorg som får kosta. Därför tänkte jag skriva ett par inlägg för att hylla den här typen av satsningar under rubriken Kulturstadskids. Och först ut blir Rum för barn som finns i Stockholm. Rum för barn

För ett tag sedan fick jag chansen att besöka Rum för barn – den delen av Kulturhuset (vid Sergelstorg) som är ägnad åt barnkultur. Förutom en fantastisk bildverkstad där utbildade konstnärer arbetar sida vid sida med barn i alla åldrar så finns där ett fantastiskt bibliotek. Med svindyra golv i massiv ek och med läckra träpaneler ser det lite grann ut som hemma hos en brittisk adelsfamilj. Typ. Den enda skillnaden är att det också är byggt för att ha massvis med krypgångar och läsgömmor. Samtidigt som jag var där råkade avdelningens chef, Katti Havlin (känd från Bolibompa) vara där så vi bytte ett par ord. Tydligen är det ett världsunikt ställe eftersom det är helt designat utifrån ett barnperspektiv. Böckerna är inte sorterade efter varken NLM, SAB eller Dewey Decimal Classification. Istället har en grupp ungar fått sortera böckerna själv. Allt för att det ska vara begripligt utifrån barns sätt att tänka. Där finns avdelningar som ”på riktigt” och ”förr i tiden”. När jag går runt där slås jag av två saker:

  • Barnperspektivet brukar alltid vara någonting teoretisk – men här är det omsatt 100% i praktiken utan att det blir fel… det är inte så vanligt känns det som…
  • Det här stället är påkostat. Och visst är det så. Tack vare företag har man kunnat låta pengarna rulla, bl a när det kommer till golven. I skolan är det inte lika enkelt att ta emot sponsring av företag. Förut tyckte jag att det var bra för att hålla skolan neutral. Men när jag går runt där börjar jag tvivla… (Säg gärna emot mig!)

Stället är väl värt ett besök! 
(Även om det säkert känns lite udda att gå dit utan ungar. Mitt tips: sno någon polares kids!) Läs mer om Kulturhuset: här.

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter

Ett bibliotek i England

Varför ser inte alla Sveriges skolbibliotek ut så här? Visst skulle det vara dyrt men tänk på hur mycket roligare det skulle vara att läsa. Tänk på hur många fler elever som skulle få gå igenom skolan och komma ut på andra sidan med ett brinnande intresse – Inte bara för det skrivna ordet utan för allt vad kultur och intellekt heter. Bibliotek huserar inte sällan miljontals ord och meningar – men ännu fler tankar.
Sverige var förut ett industrisamhälle. Men när länder som Indien varje år producerar fler ingenjörer än vad vi producerar medborgare så behöver vi tänka om. Den enda industrin där Sverige har en framtidschans är tankens industri. Då behöver vi skolor som lär barn att tänka.
Så ärligt talat: har vi råd att låta bli?

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

Det är helg och jag är på Pittoreska Skolan för att visa upp den för en kurskamrat som tröttnat på att höra alla mina historier utan att veta hur det ser ut på skolan. Egentligen var det inte planerat men vi var i närheten och passade på att åka förbi. Vi går runt och kikar in genom fönster samtidigt som jag försöker beskriva hur det ser ut därinne när lamporna är tända och skolan lever upp. Rätt vad det är hör jag en röst bakom mig.

“Rösten”: Vad gör DU här!?
Jag vänder mig om och hittar fyra elever som jag vet bor granne med skolan.
Jag: Hej Spjuverpojken (tio år gammal och den som varje år börjar planera sina aprilskämt redan i januari) Jag är här med min klasskamrat för att visa upp skolan.
Vi samtalar en liten stund innan jag ska vara så där fjantigt vuxenrolig.

Jag: Tänk att ni trivs så bra på skolan att ni till och med är här på helgen…
Spjuverpojken (kontrar kvickt): Ska du säga!
Klasskamrat: *Gapskrattar*

Förnedringen är total. Jag har ändå åkt i närmare en timma för att komma till skolan – Han har gått över gatan…

Till mitt försvar vill jag bara påpeka att jag är ganska stolt att mina elever vågar bete sig så – med glimten i ögat skämtande med sin lärare. För inte så många år sedan var det varit ett beteende som skulle straffas. För mig är det ett kvitto på att jag lyckas med mitt allra högsta mål: att eleverna ska våga säga emot när jag klantar och gör fel.

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

Gå till den här länken i SVT Play. Det handlar om Talibanernas återkomst. De har börjat bygga sitt nätverk i Pakistan och tar över delstat efter delstat. Nu har de kommit till Swat där planen är att riva allt och bygga upp något nytt. 187 skolor har rivits helt i onödan. Talibanerna förbjuder flickor att gå i skolan. Totalt beräknas 80 000 (!) flickor ha avbrutit sin skolgång på grund av våld och hot om våld.

Spola fram ungefär 24 minuter in i dokumentären och se intervjun med den anonyma skolflickan. Lyssna noga på vad hon har att säga. Sen ser du om intervjun och lyssnar bara till när hon säger “security” (i meningen “Vi vågar inte gå i skolan igen även om säkerheten skulle bli bättre”). Det som slår mig är att hon har bättre uttal än så gott som alla mina elever. Vad är det egentligen som skiljer barnen i Swat från barnen i Sverige?

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter