Killfrökens Blogg

Dina ord
ville jag läsa
så som de blinda läser;
med fingertopparna,
leta mig fram ord för ord,
in mot dig

- Halldis Moren Vesaas

För två och ett halvt år sedan lämnade jag min dåvarande VFU-plats (praktikplats), Gettoskolan. Varenda en av klassens femton åttaåringar hade upplevt betydligt mer skit än vad jag hade gjorde under hela min uppväxt. Jag fick dåligt samvete för att jag i slutet av dagen kunde återvända till mitt trygga medelklassliv när de var kvar. Till sist blev det så starkt att jag kände mig tvungen att byta. (Vad jag inte visste då är att barn aldrig upplever sin situation som något annat än normal… men det är en annan historia för ett annat inlägg…)

I efterhand är jag otroligt nöjd med mitt byte eftersom det tog mig till Pittoreska Skolan. Men det händer ofta att jag tänker tillbaka på de femton åttaåringarna som jag lämnade kvar. Hittills har jag inte träffat på någon av dem. Förrän i lördags när jag utmattad steg på tåget hem till Stora Staden.

I sätet bredvid satt Gettoflickan. Tjejen som för trettio månader sedan var nyanländ med ingen svenska, stora kunskapsluckor och otrygga hemförhållanden är idag en tioåring med ny skola, nytt område, ordentligt med stöd i skolan (verkar det som när man pratar med henne) och ett alldeles utmärkt språk. Som vilken annan tioåring som helst. Förutom att hon nyligen spelat final i “typ SM i schack fast för barn”. Jag tror inte att någon av hennes klasskamrater (eller för den delen lärare) vet hur långt hon har gått.

På samma trettio månader har jag gått från att i panik fly förorten till att mycket väl kunna tänka mig en framtid där. Det är inte heller så dåligt.

Varför ser inte alla Sveriges skolbibliotek ut så här? Visst skulle det vara dyrt men tänk på hur mycket roligare det skulle vara att läsa. Tänk på hur många fler elever som skulle få gå igenom skolan och komma ut på andra sidan med ett brinnande intresse – Inte bara för det skrivna ordet utan för allt vad kultur och intellekt heter. Bibliotek huserar inte sällan miljontals ord och meningar – men ännu fler tankar.
Sverige var förut ett industrisamhälle. Men när länder som Indien varje år producerar fler ingenjörer än vad vi producerar medborgare så behöver vi tänka om. Den enda industrin där Sverige har en framtidschans är tankens industri. Då behöver vi skolor som lär barn att tänka.
Så ärligt talat: har vi råd att låta bli?

Det är helg och jag är på Pittoreska Skolan för att visa upp den för en kurskamrat som tröttnat på att höra alla mina historier utan att veta hur det ser ut på skolan. Egentligen var det inte planerat men vi var i närheten och passade på att åka förbi. Vi går runt och kikar in genom fönster samtidigt som jag försöker beskriva hur det ser ut därinne när lamporna är tända och skolan lever upp. Rätt vad det är hör jag en röst bakom mig.

“Rösten”: Vad gör DU här!?
Jag vänder mig om och hittar fyra elever som jag vet bor granne med skolan.
Jag: Hej Spjuverpojken (tio år gammal och den som varje år börjar planera sina aprilskämt redan i januari) Jag är här med min klasskamrat för att visa upp skolan.
Vi samtalar en liten stund innan jag ska vara så där fjantigt vuxenrolig.
Jag: Tänk att ni trivs så bra på skolan att ni till och med är här på helgen…
Spjuverpojken (kontrar kvickt): Ska du säga!
Klasskamrat: *Gapskrattar*

Förnedringen är total. Jag har ändå åkt i närmare en timma för att komma till skolan – Han har gått över gatan…

Till mitt försvar vill jag bara påpeka att jag är ganska stolt att mina elever vågar bete sig så – med glimten i ögat skämtande med sin lärare. För inte så många år sedan var det varit ett beteende som skulle straffas. För mig är det ett kvitto på att jag lyckas med mitt allra högsta mål: att eleverna ska våga säga emot när jag klantar och gör fel.

Gå till den här länken i SVT Play. Det handlar om Talibanernas återkomst. De har börjat bygga sitt nätverk i Pakistan och tar över delstat efter delstat. Nu har de kommit till Swat där planen är att riva allt och bygga upp något nytt. 187 skolor har rivits helt i onödan. Talibanerna förbjuder flickor att gå i skolan. Totalt beräknas 80 000 (!) flickor ha avbrutit sin skolgång på grund av våld och hot om våld.

Spola fram ungefär 24 minuter in i dokumentären och se intervjun med den anonyma skolflickan. Lyssna noga på vad hon har att säga. Sen ser du om intervjun och lyssnar bara till när hon säger “security” (i meningen “Vi vågar inte gå i skolan igen även om säkerheten skulle bli bättre”). Det som slår mig är att hon har bättre uttal än så gott som alla mina elever. Vad är det egentligen som skiljer barnen i Swat från barnen i Sverige?