För ett par veckor sedan när sommaren kändes ny och dagarna till sommarlovet gick att räkna på en hand hade jag ett eftermiddagsvikariat på Pittoreska Skolan. Jag skrev ner en liten händelse som jag tänkte blogga om men som föll i glömska tills i morse:
Det är sol och precis efter lunchrast. Skolans sex- och sjuåringar har slutat för dagen medan de äldre har eftermiddagslektioner. Jag, skolmormor och ett drygt fyrtiotal ungar är ute. Eftersom både jag och skolmormor just har inlett våra arbetsdagar och eftersom lekande barn har en tendens att sprida ut sig så går vi mest runt och hälsar på ungarna. Några leker bakom containern och andra i en klätterställning.
När jag går runt ett av skolhusen för att se vilka som är i sandlådan möts jag av knappt tio ungar uppdelade i två läger som verkar ha någon typ av dispyt.
Representant för ena halvan: Nej! Inavel är mycket bättre!
Jag blir minst sagt förvånad – och inte så lite oroad.
Jag (med maskerad oro): Barnen, vad är de ni pratar om?
Andra halvan i mun på varandra: De säger att inavel är det bästa. Men vi håller inte med!
Jag (som inte vet hur jag ska tackla en konflikt om inavel bland sex- och sjuåringar): Jag är inte säker på att jag förstår…
Två elever drar spontant upp sin tröja för att visa. Den ena har utåt-navel och den andra har inåt-navel.
Jag drar en lättnadens suck och skänker en tanke till all utbildningsvetenskaplig litteratur jag läst om vuxnas tolkningsföreträde.
