Idag börjar en konferens om hur man kan öka kreativiteten hos barn och unga. Den pågår i Göteborg och kommer att gästas av dels ledande experter på området och dels europeiska makthavare. 300 personer allt som allt. Som en del av det svenska ordförandeskapet.

“The aim is to promote the exchange of experience and knowledge on how public investments can help to ensure that children and young people’s right to culture in all forms is guaranteed.”

Så skriver arrangöern på konferensens sin webbsida. Lite senare på samma sida konstaterar de detta:

“Today children and young people are, to a great extent, not only consumers but also producers in the new media landscape.”

Min fråga är denna: Varför har jag inte hört något förrän idag? Vad är meningen med en fin konferens om man inte anstränger sig för att få folk att veta!? SEN NÄR ÄR DET ETT LITET FÅTAL SOM BEHÖVER TÄNKA I DEN HÄR BANORNA!!??

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

En tråkig stund i kombination med bärbar dator och snabb internetuppkoppling ledde mig till det här:

(Kolla in fler på XKCD.com

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

Jag har kommit på mig själv med att på senare tid spendera en betydande del av min fritid i trendiga inredningsbutiker. Där går jag runt och letar efter saker som jag vill ha i mitt framtida klassrum. Kanske är det ett resultat av att min lärarutbildning snart är färdig?

Det finns två saker att säga om denna mer eller mindre oavsiktliga hobby:

1. Det är märkligt hur man i skolan är så van vid funktionella (=fula) saker att det känns lite konstigt att gå in i Stora Stadens trendiga inredningsbutiker på jakt efter pedagogisk utrustning. Visst är skolan begränsad av löjligt små anslag. Men det är bara i verkligheten. I fantasin borde vi drömma oss bort till de allra finaste klassrummen man kan tänka sig. Hur kan vi annars räkna med utveckling? I mitt drömklassrum står en svindyr hörnsoffa som lätt går loss på 30 -40 000…

2. Det är intressant hur tankar på klassrumsinredning kan leda fram till allmänpedagogiska insikter. För ett tag sedan såg jag ett barbord med tre höga pallar. På bara några sekunder gick ifrån “Oh, vad coolt om man kunde ha något sånt i sitt klassrum” till att planera för alla grymma aktiviteter som jag skulle kunna göra med mitt barbord. (Snart har det gått så långt att jag kommer att behöva lägga till ett barbord till önskelistan för hur min framtida arbetsplats ska vara…)

Till de lärare som läser här: ni borde prova det här! Att tänka nytänkande pedagogiska tankar kan vara en knepig historia. Så börja med att titta på hur du inreder ditt klassrum!

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

För ett tag sedan hade jag en facebookchat med en kurskamrat som också är min kollega. Det var sent en söndagskväll och ämnet var “den goda läraren”. (Det är värt att stanna upp och fundera över det coola med ny teknik när den får dig att ha professionella diskussioner med kollegor under sena söndagskvällar…)

Det började med en elevs missnöje med en av lärarna på skolan och gled snabbt över till en diskussion om hurdan den goda läraren är. Vår missnöjda elev (som är elva år och efter sommaren ska börja i femman) uttrycker det som att läraren “tror att hon är coolare än vad hon egentligen är” och beskriver en pedagogisk miljö utan ordning och regler. Utan ledare. Utan riktning.

Min kurskamrat/kollega konstaterar snart att elever inte gillar lärare som försöker vara kompis. Jag förstår hennes budskap (att lärare inte kan komma ifrån sitt lederskapsansvar även om det är en roll de är obekväma med). När man pratar om bra lärare så är det ofta så begreppet “kompis” definieras. Samtidigt får det mig att tänka. Vad är en kompis egentligen?

Så länge vi med “kompis” menar en person som genom sitt sociala utbyte inte kan föra dig framåt i din utveckling så stämmer det. Men är inte det en vansinnig definition? För mig är en kompis en person som bryr sig om dig. Som har ett genuint intresse av att se dig lyckas (oavsett vad du själv menar med lycka) och som är beredd att göra obekväma saker för att se det bli verklighet. Så är inte det egentliga problemet att alldeles för få lärare är kompis med sina elever?

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
Taggad med:
 

Ni vet hur man brukar beskriva lärande som byggandet av ett höghus? (“Först lägger man grunderna och med en stabil grund kan man gå vidare och i senare årskurser bygga vidare på sitt höghus”) Det är inte ovanligt att den metaforen kommer fram när man diskuterar specialpedagogik eftersom man vet att tidiga insatser ofta kan förebygga senare inlärningsproblem. (Att gymnasiets största program är det individuella programmet får mig att misstänka att det tänkandet inte riktigt har slagit igenom hos kommunpolitikerna ännu…)

Hur som helst har jag hittat en skön kille som ifrågasätter det sättet att se på kunskap. Charles Sanders Peirce var en grymt märklig amerikansk filosof som bland annat grundade pragmatismen. Han menade att problemet med bilden av kunskapande som ett husbygge är att det antar att kunskap är konstant. Det passade inte med hans idé om att kunskap kan vara sann här och nu men inte för alltid. För hur bygger man ett hus om andra våning efter ett par år inte längre håller?

En gång skrev han så här:

”Vetenskapen står inte på en stengrund av fakta. Den trampar omkring på en myr och kan bara säga: Denna mark ser ut att hålla för ögonblicket. Här stannar jag tills den ger vika.”

Jag kan bara känna att tvivlet växer sig starkare här…

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter

Vad som började med höftravande ambitioner om plugg på ett av Stora Stadens caféer avbröts efter tre låsta favoritcaféer (sommarstängt – vad är det?) och ett plötsligt spöregn. I mitt huvud kretsar arga tankar på en timma bortslösad på att pendla som jag istället kunde ha lagt på att plugga. Så fort jag hittat en sittplats och börjat min hemresa så vänder det. På två sätt.

Mittemot sitter en liten unge med långa linblonda lockar och en keps så stor att de praktiskt taget vilar på två små axlar. På ena stöveln sitter ett plåster. Föräldrarna försöker förstå kollektivtrafikens system.

Lintott (glatt): Hej hej!
Jag: Hej Hej.
Lintott (nu överlycklig): Bajs bajs!
Jag: Bajs bajs.
Tant i pervo-rock och märklig hatt (upprört): Nämen!

Lintott märker tantens reaktion och blir om möjligt ännu lyckligare…
(Själv är jag bara glad att jag fortfarande tillhör gruppen som en dag ska ta över…)

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

Det talas mycket om det kompetenta barnet. Det är ett uttryck som kommer ur ett förhållningssätt där barn är bärare av en naturlig kompetens som framför allting annat behöver stöd och bekräftelse för att kunna att utvecklas. Jag gillar det sättet att tänka. Det passar med den sortens lärare som jag vill bli.

Men det jag egentligen vill med det här inlägget är att införa ett annat begrepp: det omnipotenta barnet. Bakgrunden är ett samtal med en kamrat som växte upp under allt annat än trygga hemförhållanden.

Omnipotent betyder allsmäktig i bemärkelsen makt som är outtömlig och gränslös. I vanliga fall brukar det vara en egenskap som religioner tillskriver sina gudar men jag menar att vi som lärare behöver ta samma ord och vrida lite på det för att sedan applicera det på våra elever. Inte för att vi ska behandla våra elever som gudar (vilket vi visserligen borde…) utan för att elever ofta har en tendens att se sig själva som omnipotenta. Fast på ett dåligt sätt.

Upp till kanske nio eller tio års ålder (egen erfarenhet – inte vetenskapligt bevisat) har barn en förmåga att ta på sig ansvaret för saker som de absolut inte är ansvarig för. Om föräldrarna bråkar så beror det antagligen på något som jag har gjort fel… Om det går så långt att en förälder behöver flytta så är det antagligen för att han eller hon inte står ut med att bo med mig… osv… 

Konsekvensen av barns förmåga att se sig själva som omnipotenta blir således ett självdestruktivt beteende som i värsta fall utvecklas till permanent psykisk ohälsa. I bästa fall går det över av sig själv. Kanske är det krasst men det känns som att vi inte pratar om sånt här särskilt ofta.

Eller?

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

I Almedalen fanns i myllret av organisationer bland annat Majblomman. De hade en fantastisk kampanj (som jag kommer att förklara närmare i ett senare inlägg) med ett minst sagt tänkvärt budskap: 250 000 barn lever i fattigdom. I Sverige.

250 000 är (förutom att vara ett mycket stort tal) en god uppskattning på hur många yrkesverksamma lärare som vi har i Sverige. Den naturliga följdfrågan blir: Hur kommer det sig att jag kan räkna upp fler lärare än fattiga barn i min omgivning? Nu känner man visserligen olika många lärare och det är väl rättvist att påstå att jag genom mitt jobb och min utbildning känner fler lärare än de flesta andra svenskar. Men jag känner ju faktiskt också fler barn. Faktum är att nästan alla som känner många lärare också känner många barn så det borde vara en rättvis fråga att ställa till de flesta: Kan du räkna upp lika många lärare som fattiga barn i din omgivning?

Jag är inte helt säker men jag tror att det finns ett mörkertal här. Att vara fattig 2009 är någonting man ska skämmas för. Hur kan vi tillsammans göra det mindre mörkt?

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
Taggad med:
 

Hur intensivt lärande kan vara. Det funderar jag på här där jag sitter på en färja som ska ta mig till bussen som ska ta mig till tåget som ska ta mig nästan hela vägen hem. Efter fem arbetsdagar och åtminstone nittioarbetstimmar i Almedalen har jag träffat några av de smartaste skolmänniskorna jag vet (inklusive Anne-Marie). Jag har massor med nya små tankar och idéer som ska få mogna till sig över sommaren. Samtidigt är jag fullkomligt utmattad så det är svårt att inte ägna åtminstone en stund av färjandets tre timmar till att sova. En annan stund använder jag till att förädla tankar och en pytteliten stund använder jag till att sträcka på benen och fylla på med halstabletter från cafeterian. 

Där i cafeterian hittar jag ännu mera lärande. Hylla efter hylla med olika sorters karameller paketerade och marknadsförda på olika sätt. Ett helt gäng ungar vandrar gångarna fram och tillbaka nogsamt räknande. Det gäller att maximera köpkraften. Det både fingerräknas och mummelräknas lite varstans. Framför mig står två själva (men inte nödvändigtvis ensamma) barn som ser ut att vara syskon. Den ena är i åttaårsåldern och den andra i femårsåldern. De har fått varsin tjuga att handla för. 

Det språkas, diskuteras, värderas, samplaneras, funderas och till sist även beslutas. När det yngre barnet har bestämt sig får hon instruktioner i hur  hon ska hitta till kassan. Med ett par färgglada tablettaskar i ena handen och sin tjuga i den andra höjer hon plötsligt rösten.

Femåringen: Hurra! Nu kommer han i kassan att tro att jag är ett stort barn på riktigt!

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter