I ett stort fönster av gammaldags modell sitter en elev (nio år gammal) djupt försjunken i en bok. När jag passerar tittar hon upp och hejdar mig. Hon slår upp den första sidan i boken (som innehåller bokens titeln och ett snirkligt mönster) och håller upp det framför mig.
Eleven: Duuuuu… Om jag hämtar ett papper, får jag kalkylera av den här då?
Jag: Ja, så klart. Det tycker jag var en lysande idé!
Någonstans i början av mitt bloggande satte jag upp grundregler för vad jag skulle berätta och inte. En av de reglerna var att gärna beskriva fel i “systemet” men att aldrig ta upp eventuellt känsliga saker kopplade till enskilda elever. Men det har kommit till en punkt där jag behöver göra ett undantag.
Om ett par dagar börjar Lekveckan. Det är rörelsen IPA (även ända som Barns rätt till lek) som står för det årliga arrangemanget. I år är temat ”Gräsligt roligt – gröna lekar för busfrön”.
Jag känner mig kluven. Å ena sidan tycker jag om arrangerade vuxenaktiviteter som syftar till att främja barns fria lek. Det finns en god portion vuxenansvar i den typen av arrangemang. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att man borde leka alla veckor.
Framförallt känns det lite konstigt att icke-medlemmar måste betala 500 kronor för att få vara med. Jag vet inte…
En storm sveper in över en för mig sammanhangslös plats i USA och i stormens öga försvinner en ung flicka.
I sagans värld är det Dorothy Gale från Kansas som trots en omskakande resa landar med huvudet upp och fötterna ner. En lång och mödosam resa slutar ändå väl när både Dorothy och Toto får komma hem till Kansas.
I verkligheten är det en sjuårig flicka från New York som stryker med när Hurricane Bill når land i höjd med Maine (i nordöstra USA). Inga huvuden upp och fötterna ner.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur kopplingen mellan saga och verklighet i vanliga fall brukar roa. (Exempel: Fredrik Reinfeldt ser lite ut som Alfons Åbergs pappa.) Men så snart skillnaden ligger i utfallet brukar det istället oroa. Kanske slutar så många sagor bra att det gått inflation i lyckliga slut? Eller beror det på att världen är knepigare?
Hur som helst blir jag allt säkrare på att det är i jämförelser med litteraturen som vi förstår vår omvärld.
För Maria Wetterstrand var det matematiklärare Klaus-Jürgen Schmidt.
För Lars Lerin (akvarellkonstnären) var det svenskläraren Ingrid Bengtsson.
Lärare som sätter spår alltså. De som man minns oavsett hur många år eftersom deras påverkan aldrig verkar ta slut. För min del var det nog faktiskt min gymnasierektor. (Han tolkade sitt pedagogiska ledarskap som en naturlig konsekvens av att han hade goda relationer -både till personal och till eleverna-även om det handlade om 1700 stycken.)
Just nu har DN en fantastisk artikelserie som heter Lärare för livet. Första delen handlar om sextiosjuåriga Willi Lang som arbetar på Åkrahällskolan. I andra delen förklarar Lena Carlsson på Klockarbergsskolan hur hon undervisar matematik ute i den verkliga verkligheten. Tredje delen handlar om svenskläraren Christina Monthan Axelsson från Lundellska Skolan i Uppsala som berättar om ett “bokkrig” på byggprogrammet som fick henne att lägga om sin undervisning. I den fjärde delen berättar Maria Wetterstrand och Lars Lerin om lärarna de inte kan komma över. Gemensamt har de fyra artiklarna att de målar upp en alternativ bild av skolan.
Jag tror verkligen på projekt som detta. Där syftet vilar på en övertygelse att verkligheten är komplexare än vad den antas vara. Skolsverige har mer än tvåmiljoner elever och trehundratusen lärare.
I december arrangeras (som du säkert vet) en stor miljökonferens i Köpenhamn. Målet är att världsledare under den aktuella veckan ska enas runt vad som ska bli Kyotoprotokollets efterträdare. En historisk sak som på alla sätt och vis förtjänar att undervisas om oavsett ämne och ålder.
För de som har förmånen att arbeta med ungdomar i åldern 14-17 år finns det tack vare UNICEF ytterligare en möjlighet att arbeta med området. Veckan innan huvudkonferensen (alltså mellan 30:e november och 4:e december) arrangeras en ungdomsvariant av samma konferens och just nu letar de efter ungdomar att representera Sverige.
Runt 180 ungdomar från hela världen samlas för att diskutera och delta i workshops om självupplevda miljöproblem. Målet med konferensen är att skapa en ingång för barn och ungas åsikter i miljförhandlingarna. Och det verkar ju ganska vettigt med tanke på att deras generation med allra största sannolikhet kommer att behöva fortsätta arbetet vi drar igång.
Även om kanske inte just dina elev blir utvalda att representera Sverige vid UNICEFs konferens så känns det ändå som en gyllene ingång till ett undervisnignsprojekt på området.
Just nu känner jag en växande lust att arrangera ett pedagogiskt FN-rollspel med köpenhamnstema. Synd att jag måste vänta åtminstone en termin innan jag får elever att rollspela med…
Då och då träffar jag lärare som är på väg att gå under. Nästan alltid är det på grund av arbetsbördan och nästan alltid är det lärare som egentligen tycker om sitt jobb men som inte hinner med alla omkringuppgifter.
Utan att veta säkert känns det som att det blir allt vanligare. Lärare som inte står ut alltså. Kanske beror det på ogenomtänkta krisåtgärder (som indragen personal eller vikarieförbud)? Kanske beror det på att vi har absurda krav på dokumentation? Av IUP:er, utvecklingssamtal, nationella prov, betyg, åtgärdsprogram och skriftliga omdömen så verkar det i mina ögon som att vi ibland tänker lite för mycket på dokumentationen av det vi gör och lite för lite på det som vi faktiskt borde göra (d v s skapa förutsättningar för lärande). Därför blev jag fundersam när jag imorse fick ett mjel som informerade mig om Regeringens nya idé.
Nu ska Skolinspektionen rätta “tiotusentals” nationella prov. Jag tror verkligen inte att det genomförs för att lärarna ska få tid att göra sitt riktiga jobb. Jag tror inte att det genomförs för att alla elever ska kunna lita på att proven rättas rättvist (även om det är den anledningen som anges). Det är en praktisk omöjlighet såvida inte Skolinspektionen har tänkt sätta en och samma tjänsteman på att rätta alla proven. Istället tror jag att central rättning av nationella prov genomförs för att det finns en politisk vilja att kunna visa enkla lösningar på komplexa problem. Det är så man vinner val.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska tycka att det här är en bra idé eller inte. Å ena sidan tvekar jag på att den nationella rättningen kommer att göra skolan bättre men å andra sidan är det ganska skönt att lärarna faktiskt får en gnutta bättre förutsättningar att göra det han/hon är bra på: att undervisa.
Jag behöver fundera på den här ett tag… Vad tycker ni?
Ibland får man jobba hårt för att förtränga tankar i stil med “Hur kan det komma sig att det här inte redan är verklighet!?” och fokusera på att världen blir lite bättre för varje dag. Nu har Utbildningsministern konstaterat att alla barn har rätt att gå i skolan.
Men först ska här utredas…
(Den store pragmatikern Skinner ägnade en tid av sin forskargärning åt att studera kreativitet hos duvor… Det här är lite samma sak….)
För ett tag sedan stod jag vid en glaciärflod när två gräsänder och deras sex eller sju ungar simmade (läs: forsade) förbi. Strategin verkade vara att identifiera en lugn liten vik för att därifrån kunna hämta andan och hitta en annan liten vik ännu lite närmare målet. Längst fram simmade den ena vuxna gräsanden. Kort därefter följde ungarna och i slutet kom den andra vuxna gräsanden för att samla upp trupperna.
Under denna korta episod hann jag med att tänka tre tankar:
1. Oj, det där ser lite ut som en skolklass.
2. Det finns en ofantlig skönhet i pedagogiska credon (som John Deweys learning by doing) som är så simpla att t o m gräsänder kan tillämpa dem!
3. Varför säger vi “barn gör inte som man säger utan som man gör” och menar det på ett negativt sätt bara för att någon vuxen är en hycklare eller för att något barn inte gör som vi vill?
Egentligen borde det faktumet (att ungar – oavsett art – gör som de ser) vara vårt främsta didaktiska knep!”