Killfrökens Blogg

Timplanen är det styrdokument som fördelar grundskolans 6665 klocktimmar garanterad undervisning mellan de olika ämnena. Vilket ämne som får mest är inte grundat i någon som helst forskning, snarare är det ett resultata av en kohandel som verkar ha gått till bakom ständga dörrar. Så kan det visserligen ofta vara när beslut ska fattas. problemet är bara att jag inte förstår hur man som lärare ska fördela timmarna.

Ett exempel:
Det är tisdag morgon och jag är inne i min VFU-klass som extra stöd. Jag och min handledare har matematik med nioåringarna (elva stycken). Den tillfälliga ”överbemanningen” (egentligen borde man alltid ha den typen av bemanning!) leder till total arbetsro. Fram tills dess att en pojke längst bak i klassrummet plöstligt reagerar.

Pojken: Men fröken! Det här är ju fel!
Jag: Är det något tal som inte stämmer?
Pojken: ja, minst sagt! I tal 59 har dom skrivit “friidrott”…
Jag: Jag förstår inte….
Pojken: Vi har ju precis lärt oss att man aldrig kan ha två vokaler på rad. Varför har de då två stycken i:n?

En mycket bra frågar ställd av en mycket observant och minst lika vetgirig nioåring. Det är en perfekt ingång i ett område som jag professionellt bedömer att han skulle kunna erövra. Men jag “får” inte. För enl. timplanen är det en matematiklektion. Märker ni det sjuka här?

Självklart avbröt jag den här pojkens matematiklektion för att ge honom undervisning som mer går in under svenskämnet. Och självklart kostar jag på mig att skoja om timplanen med honom när vi är klara. (“Nu har vi jobbat med svenska på matten, då borde väl du räkna matte sen när vi har svenska? Annars blir det ju inte rättvist!”) Så sett är det inget problem. Men det borde det inte vara så att jag kan erbjuda den här typen av undervisning utan att ställa till med ett administrativt kaos? Jag menar: Finns det någon som faktiskt klarar av att följa timplanen? Eller mer konkret: Finns det någon elev som behöver exakt 800 timmars undervisning för att nå de angivna målen i NO?

Häromdagen hamnade jag i en diskussion om Wikipedia med en lärare som jag träffade. Hon påstod att Wikipedia är ett otyg som inte hör hemma i skolans värld och jag påstår snarare att det är en fenomenal arbea för lärande och ett föredömme för hur mänskilgheten delar kunskap över gränser.

Jag ska inte gå in mer på den diskussionen förutom att konstatera följande: Många av de lärarna som dissar Wikipedia verkar göra det baserat på tillförlitlighet (“man kan inte lita på att det som står där är sant – det är ju vanligt folk som skriver där”). Det är ett fullt korrekt argument, man kan faktiskt inte lita på att allt som står i en artikel på Wikipedia är sant. För de skrivs ju av vanliga människor.

Men vem säger att man kan lita på en bok? (Skrivs de av übermänniskor?) I början på nittiotalet avskaffades den statliga myndigheten som ska kvalitetsgranska läromedel. Sedan dess är det fritt fram för vem som helst att ge ut läromedel hur som helst. Den goda kapitalisten skulle hävda att marknaden kan säkra kvaliteten på egen hand – men det visar sig av någon anledning inte fungera. I flera av de ämneskurser jag har läst har det ingått genomgångar av befintliga läromedel. Flertalet är alltid – oavsett ämne – baserade på gamla teorier som inte längre anses stämma.

Min poäng är denna:
1. Ingen information är så tillförlitlig att vi kan lita blint på den
2. Lärare som lär sina elever att information i bokform är bättre än information på internet lurar sina elever
3. Lärare borde inte luras
4. Framtiden är internet och därför borde vi lära våra elever att hitta tillförlitlig information på internet
5. Det är i ifrågasättandet av dagens sanningar som framtiden formas – därför bör framtidens medborgare tränas att ifrågasätta oss.

Uppdatering:

Jag hittade en TED-föreläsning om filantropins demokratisering som bl a tar upp Wikipedia som ett exempel på hur filantropin, tack vare Internet, numera inte är något för eliten utan en vardagssyssla för vanliga människor. Snacka om genombrott!