Det började i tisdags. När jag och en kollega öppnade den annars lovstängda skolan för ett par dagars fritidsverksamhet mellan jul och nyår. Fyra väntade elever blev bara två. Två söta sexåringar som inte känner varesig mig, min kollega eller varandra annat än till förnamn. Med andra ord är det två försiktiga ungar som möter upp. Jag har nu insett att det ibland kan vara enklare att bedriva verksamhet för många än för ett litet fåtal. Visserligen har jag nu tid att sitta ner ordentligt men samtidigt bygger allt på att kidsen kommer överens. Vilket inte behöver vara säkert. Båda två kommer från sociala skolvardagar som för tillfället präglas av konflikter. I ena gruppen rasar en maktkamp som yttrar sig i att det vid varje rast finns någon som inte får vara med (“för vi vill leka själva”). I den andra är det de äldsta eleverna som styr med järnhand (“eftersom vi blev styrda när vi var små”).

Vi snabbspolar fram till tre dagar senare (alltså i morse). Det är ett par minuter över nio och en av de två ska komma vilken minut som helst. Den andra har i all hast knåpat ihop en skattkarta, som börjar vid den röd-gröna dörren med två fönster och slutar i den röda garderoben där Eleven sitter gömd. Som en överraskning.

Ett brödbak, många stjärtlappsrejs, en stunds frimärkspyssel och inte minst en spontanbio senare är det två glada ungar som går hem till varandra för att fortsätta leka. Runt deras halsar hänger egentillverkade kompishalsband.

Slutsatsen är att ett par dagars lovfritids kanske kan lösa upp knutar som mina kollegor pillat med i flera veckor nu? Det har i alla fall get två nya bästisar.

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
Taggad med:
 

Att utbilda alla Sveriges barn och unga till goda demokrater är lärarnas gemensamma uppgift. Oavsett om du undervisar tyska i årskurs åtta eller idrott i årskurs två. Det uppdraget har vi fått av läroplanen.

Det skulle förstås vara lätt att fråga sig om det är en uppgift som är genomförbar i praktiken. (Bara frågan hur man kan veta att målet är uppnåt är svår nog!) Samtidigt kan man inte som tjänsteman bortse från arbetsuppgifter bara för att de är svåra.

Samtidigt kan jag, som den överfunderande tjänsteman jag är, inte låta bli att se mig om i världen. När smygrasismen växer sig allt starkare för varje Gallup som publiceras är det lockande att dra slutsatsen att mina medmänniskor blir allt mer odemokratiska. Är det ett misslyckande som skolan ska bära?

Och i så fall: Vad kan vi göra bättre?

Och samtidigt: Vilka konsekvenser får de pågående skolreformerna (där målet är en ”kunskapsskola”) för skolans demokratiarbete?

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
Taggad med:
 

Idag avverkade jag min allra första julavslutning som något annat än elev, syskon eller för den delen överambitiös student. Finklädda barn som sjunger lika starkt som vackert. Det är svårt att inte falla för idyllen. Särskilt när avslutningen är vid en Bullerbyskola som min. Efter en lång och mörk höst känns det på något sätt lika välförtjänt som själva jullovet i sig.

Samtidigt är det farligt att dröja kvar för länge i den där drömvärlden där alla barn sjunger fint och älskar sina lov. En studie som jag läst för ett tag sedan visade att var fjärde barn känner obehag när föräldrarna bälgar i sig den årliga julsnapsen. En del av dessa ungar har föräldrar med allvarliga missbruk. Men de flesta har det inte. Det är vanliga vuxna som du och jag.

Jag har (av flera skäl) valt att fira en helt vit jul. Jag förstår att det inte är rimligt att kräva av alla vuxna. Men alla borde, oavsett vad vi äter och dricker, ta sig tid att i juletid stanna upp och fundera på de barn som längtar till att vårterminen ska börja.

Och just det: Utifall att vi inte ses på ett par dagar, God jul och gott nytt år!

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

Utomhus fullkomligt yr det av ännu olandad nysnö. Kidsen tillverkar allt från snöänglar till ljuslyktor. Utanför toaletten i hallen står två pojkar (sex år gamla) i kö. Jag går förbi för att hämta en annan elevs vantar när jag ser att de stirrar djupt in i varandras ögon.

Jag: Vad gör ni grabbar? Ni är väl inte osams?
Elever: Nej, verkligen inte! Han säger att hn kan se sig själv i mina ögon. Och nu ska jag titta om det är sant…

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

Det är eftermiddag och en sjuårig pojke som sedan lunch har suttit fullt upptagen med sin fingervirkning söker upp mig. Det som förut var en liten korv har nu hunnit att bli fler gånger så lång som han själv.

Eleven: Kilfröken, vet du vad?
Jag: Näe…
Eleven: Jag är verkligen stolt över mig själv!
Jag: Ja, det kan jag förstå. Förresten tycker jag att du ska vara det varje dag.
Eleven: Va!? Ska jag!?

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

Det brukar sägas att de som av vissa kallas för frihetskämpar räknas som terrorister i andras ögon. Så lär det också vara för de indiska Naxaliterna. Det är en maoiströrelse (med verksamhet i två tredjedelar av Indiens delstater) som har tagit sig för att bekämpa de växande klassklyftorna i landet. Det är väl i sig en beundransvärd uppgift, och en viss måtta medborgerlig skepsis mår alla demokratiska stater gott av. Men när hatet mot den orättvisa staten övergår i attacker på statliga företrädare närmar man sig snabbt en hårfin linje. I det indiska fallet har beväpnade rebeller börjat ge sig på skolor på landsbygden. Den senaste månaden har 16 skolor attackerats. Human Rights Watch misstänker att det finns en koppling till de stundande delstatsvalen i Jharkhand, som maoisterna vill att befolkningen ska bojkotta. Med andra ord skrämmer man folk från att rösta.

Från regeringens håll har man bestämt sig för att utöver den ordinarie polisen sätta in 70 000 specialtränade elitsoldater för att få bukt med Naxaliterna. En del av dessa har i uppgift att säkra skolor. Problemet ligger i att de samtidigt tar över skolor och förvandlar dem till baser. Ibland handlar det om ett par dagar men det kan likaväl dröja flera månader (eller uppemot ett år) innan den ordinarie verksamheten kan återupptas. Under tiden blir kvinnliga elever trakasserade och manliga elever förhörda. För att motverka att Naxaliterna lyckas rekrytera ungdomar händer det då och då att polisen tar med sig tillfångatagna frihetskämpar/terrorister till lokala skolor. Där misshandlas de inför ögonen på eleverna.

-Ibland tar de skyldiga till skolan och slår dem. Jag mår väldigt dåligt när de misshandlar dem, säger en 16-årig elev (till AFPs reporter) som går på en skola som polisen tog över i juni förra året.

Utan att ge sig in på vem som har rätten på sin sida kan man lugnt konstatera att såväl upprorsmakare som statsmakt behöver ta ett stort steg tillbaka. Omedelbart. Som det är nu begås regelbundna, oerhörda och värst av allt medvetna kränkningar av mänskliga rättigheter i Indien.

Jag har svårt att föreställa mig hur det är att arbeta som lärare i ett klassrum som ”bevakas” av beväpnade soldater. Jag tycker det är jobbigt nog när föräldrar sitter med…

(Hela detta inlägg är baserat på en rapport utgiven av Human Rights Watch. VIll du läsa rapporten i sin helhet finns den här.)

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

En grådaskig decembertorsdag går jag över skolgården på jakt efter något som jag inte längre minns vad det var. Plötsligt blir jag påropad av ett gäng flickor i sexårsåldern som sitter på ett skjul och spanar ut över skolgården.

Elever: Killförken! Kom! Kom fort! Foooooooooortare!
Jag (som ”ääääääntligen” kommer fram till skjulet): Japp!
Elever: Vi behöver din hjälp…
Jag: Är det något med er spaning?
Den ena eleven (tveksamt) Nej…. inte precis…
Jag: Okej, vad kan jag göra för er?
En annan elev: Jo, vi har glömt bort vad ett barnbarn är. Vet du något om det?

Detta visade sig bli ingången till ett mycket givande samtal.

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

Det är lunch och min arbetsdag är halvfärdig. På håll ser jag en kollega som arbetar på fritidsklubben (och därför arbetar eftermiddagar) i färd med att inleda sin arbetsdag. Jag går fram och hälsar som man ska.

Från andra sidan hör vi en elev (nioårig pojke) ropa.

Eleven: KOOLLLEEEEEEEEEEEGAN!
Jag och min kollega: ?
Eleven (kastar sig runt halsen på min kollega): HEEEEEJ!
Kollegan: Euhm. Hej.
Eleven: Välkommen hit! … Eller alltså… Välkommen dit bort! (Pekar på fritidsklubbens lokaler)

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

“Sluta bete dig som en dum blondin.”

Så stod det att läsa i ett skriftligt omdöme som en femtonårig grundskoleelev i Kalmar fick ta emot. Skolinspektionens Barn- och Elevombudsman gick i taket och dömde läraren till skadestånd. Fem ynka tusenlappar kan inte mäta sig med vilka skador som de orden kan ställa till med. Kan man inte lita på sin lärare finns det ingen som helst poäng med att gå i skolan över huvud taget. Lärande lever inte i otrygga miljöer. Det är emot dess natur.

På ett större plan har jag fått för mig att vi som arbetar i skolan sällan får adekvat kompetensutveckling i betyg och bedömning. Det räcker inte med att det finns i lärarutbildningen (vilket det idag gör). Det hjälper inte att man har varit yrkesverksam i hundra år. De senaste åren har vi fått allt fler obligatoriska dokumentationsverktyg som allihop ska användas på olika sätt och som allihop blir offentliga handlingar. Ingen ska behöva ha offentliga handlingar där man av en myndighet blivit kallad för en dum blondin.

Nu är det här ett extremt fall som knappast är vanligt förekommande i svenska skolor. Dock visar en genomgång av skriftliga omdömen på några skolor i Göteborgstrakten att det OFTA förekommer omdömen i stil med “lyssnar bra när hon inte drömmer sig bort”, “NN kommer glad och pigg till skolan” och “blir lätt arg och vräker ur sig fulheter”. Oavsett om det är snälla eller dumma saker som skrivs så hör de inte hemma i ett skriftligt omdöme. Det ENDA som får finnas med i ett skriftligt omdöme är professionella utlåtanden om elevernas kunskapsutveckling. Hur ungarna är som personer är i allra högsta grad viktigt för lärarens arbete, men inte för de skriftliga omdömena.

Det får inte hända att lärare slarvar med sånt här. Det får bara inte hända. Hur vi beter oss när vi ägnar oss åt myndighetsutövning är direkt påverkande för hur hela den svenska lärarkåren uppfattas. Om en kollega i Kalmar klantar till det får alla betala. Och det är klant. Han eller hon är säkert en bra lärare, men det går inte att förneka att det här är ett klantigt omdöme. Så snart skolledaren fick se omdömet tvingades läraren att omformulera sig.

“Sluta bete dig som en dum blondin.” förändrades och blev

“Du har kapacitet till mer, men du måste börja med att tro det själv och inte leva upp till egna och klasskompisars låga förväntningar”

Helt plötsligt är det ett positivt och framåtsyftande omdöme som kan hjälpa eleven på rätt väg. Det skulle passa utmärkt i en IUP. Men INTE i ett skriftligt omdöme.

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter

Nationellt Centrum för Matematikutbildning är ett regeringsuppdrag som ligger på Göteborgs Universitet. Förutom den geniala tidningen Nämnaren och den minst lika geniala matematiktävlingen Kängurun ger de varje år ut en julkalender med en problemlösningsuppgift per dag. Jag har tidigare varit en smula kritisk till att använda mig av den eftersom det är samma uppgift för alla elever (i ärlighetens namn är det väl ungefär mellanstadiet till gymnasiet som man riktar sig till). Men när jag ramlade in i ett vikariat bestående av en fasligt massa matematikundervisning och lite planeringstid bestämde jag mig ändå för att testa.

Så när jag häromdagen lät de elever (tio- och elva år gamla) som själva ville försöka lösa dagens uppgift istället för att räkna i boken föll det sig så att inte en enda mattebok syntes under hela lektionen.

Fyrtio minuter senare hade varenda grupp både löst uppgiften och bestämt sig för att vi ska fortsätta nästa vecka. Glädjen i att kunna lösa en uppgift som är “påhittad för barn i gymnasiet” går knappast att beskriva.

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
Taggad med: