2010 February

Att växa upp

Kategori: Killfröken Analyserar

Häromdagen hamnade jag mitt i en liten människas kanske allra första ålderskris. Det började i insikten att han en dag måste sluta på skolan (grabben är sex år gammal och har knappt börjat!) och därifrån hann vi beta av i princip alla kännetecken för en ordentlig ålderskris.

Senare, när jag kom hem, hittade jag det här klippet på Internet:

Det fick mig att börja fundera. Varför undervisar vi så lite om livet? Visst har vi “livskunskap” men det är ett minst sagt styvmoderligt behandlat ämne. Om det behandlas över huvud taget.

I fallet med den krisande sexåringen skulle jag vilja spela in en sån här film med honom. En re-make för föra vidare insikterna han själv gjorde i vårt samtal. Typ. Nu har vi varken tid eller videokamera. Men ambitioner behöver man ändå! Hur undervisar du om livet?

Taggad med: Livskunskap

Bloggtips: Playing for Change

Kategori: Rast Råder

Ett gäng sköna kapitalister (bestående av bland andra Kinnevik) har dragit igång ett spännande mikroprojekt vid namn Playing for Change. Mycket kortfatat handlar det om att de investerar en i sammanhanget liten summa pengar i “sociala entreprenörer” som driver företag som stimulerar till lek. Att det finns folk som tjänar pengar på att låta barn leka känns som ett bra bevis på att världen ändå är rätt vacker.

Förutom att Playing for Change är ett spännande projekt som ska bli kul att följa så är det även en välskriven och mycket lärorik blogg om barns och ungdomars rättigheter. Helt klart värd ett besök!

Du hittar bloggen här.

Vad är elevnära? – Del I

Kategori: Killfröken Analyserar

När det infördes nationella prov i årskurs tre fick man hastigt och lustigt även kasta ihop ett par mål för årskurs tre som man i proven kan checka av. Ungefär så kändes det när proven och målen infördes förra våren. Sedan dess har jag mjuknat en aning och kan numera se ett värde i såväl mål som prov.

En av de allra märkligaste aspekterna av hela spektaklet är målet att kunna läsa och skriva “vardagsnära” “elevnära” texter. Här finns en stor pedagogisk tolkningsfrihet som lätt kan resultera i slumpmässiga och orättvisa bedömningar. Hur detta kan komma sig kan man undra. Några idéer?

100220 – REDIGERING: Christer Magister har gjort mig uppmärksam på att den exakta formuleringen i kursplanen är “elevnära” och inte “vardagsnära”.

Om att känna alla

Kategori: Genier Spekulerar

Det är sportlov och hela skolan (de som inte är lediga) är på väg till ett lokalt utflyktsmål. På vägen småpratar jag med ett par elever som jag går med. Jag passar på att berätta för en av dem (en sjuårig pojke) att jag från bussen till jobbet såg honom och hans storebror på väg till skolan.

Lillebror: Men jag såg ju inte dig.
Jag (pedagogvarning!): Jo. Så kan det ju vara ibland om den ena sitter på en buss och den andra går på trottoaren. Då kanske bara den ena ser.
Lillebror funderar ett par sekunder. Jag antar att konceptet av att ses men inte se behöver sjunka in.
Lillebror: Varför ser man bara folk man inte känner?
Jag: Euhm…
Lillebror: …Vore det inte smartare om man bara såg folk man känner?

Ju mer jag tänker på det – desto klokare blir det. För om detta tankeexperiment ska vara möjligt behövs en värld där alla känner alla. Är inte det grundpelaren i vilket solidariskt samhälle som helst?

Taggad med: filosofi • fritids • rast

IKT i ett ögonblick

Kategori: Dessa ungar!

Det är eftermiddag och jag står i tamburen och småpratar med en förälder som snällt väntar på att tillhörande åttaåring “bara ska bli klar först”. Det är ett bra samtal. Som börjar med sportlovets historiska bakgrund och som slutar i någonting betydligt mer samtida: IT-kompetens.

Föräldern (stolt): Ja, och Åttaåringen fullkomligt älskar att pilla med PowerPoint. Det är riktigt kul att se!
Jag: Ja, det är verkligen ett bra pedagogiskt verktyg. Det känns klokt att ungarna på skoltid får möjlighet att utveckla sig inom sådana områden också. Inte bara läshastighet liksom…
Föräldern: Jo, visst är det så. Men jag kan ändå inte slippa ifrån att det känns lite pinsamt när jag behöver be mina barn om hjälp med presentationer på jobbet.

Det samtalet gav mig en ögonblicksbild som bet sig fast. Inte för att jag gillar tanken på sammanhang där barn lär vuxna hur saker och ting – i det här fallet PowerPoint – fungerar. (Jag fullkomligt avskyr stereotypbilden av barn som lär sina föräldrar hur datorn fungerar.) Hjälpen som föräldern beskriver för mig är inte kopplad till själva tekniken som sådan. Det handlar inte om att hitta på-knappen utan om hur man uttrycker sig i ord och bild.

För inte så fasligt många generationer sedan upplevde samhället en liknande situation: när de äldre generationerna fick be sina barn om hjälp med att läsa. Det lär ha funnits både en och två som avfärdade det hela som “modern teknik” som bara unga förstår sig på. Men i efterhand kan vi se vilka konsekvenser denna “moderna teknik” förde med sig, och då är det svårt att förstå hur man kan klara sig utan. På något vis kan jag känna att historien kommer att döma internetvägrarna på samma sätt. Tur då att det finns föräldrar som den i tamburen: som (med glimten i ögat) anammar de skolkunskaper man bara får uppleva som förälder.

Taggad med: föräldrar • IKT • IT • läs- och skriv

Som ett russin typ

Kategori: Citat, Dessa ungar!

Hört i en hall tidigt en fredag:

Pojke #1 (sex år gammal): Ey! Ska vi byta frukter innan fruktrasten?
Pojke #2 (även han sex år gammal): Euhm, nej. Jag gillar min frukt. Det är min favorit: Pensionsfrukt! (med drömsk blick) Mums…

The Big Cleanup

Kategori: Killfröken Analyserar

Sedan ett tag tillbaka funderar jag på det här med IKT i skolan. Själv är jag frälst men jag har upptäckt att en del kollegor behöver en knuff i rätt riktning. Alltså behöver jag hitta konkreta pedagogiska fördelar som skulle vara svåra (eller rent av omöjliga) att uppnå utan IKT som verktyg. Förslag mottages gärna!
Som tankebränsle letade jag rätt på det här klippet:

Vad jag förstår är det här klippet resultatet av en mellanstadieklass någonstans i USA som -för att komma igång med att använda videokameran- mest leker filmteam. Det är nog en bra start. Men hur kan man ta det vidare? Vad tror ni?

Taggad med: IKT

Om fysik vore roligare

Kategori: Genier Spekulerar

Det är lunchrast och i en snödriva på skolgården ligger tre killar i sjuårsåldern och diskuterar modern krigföring när jag råkar gå förbi.

Elev (förtjust): Killfröken! Är det sant att en fantombomb kan förstöra hela Sverige på en sekund?
Jag: Ja, alltså… En atombomb kan förstöra en hel del. Men kanske inte hela Sverige.
Elev (förvånad): Hur farlig är den då?
Ja: tja, den skulle nog kunna förstöra hela Stora Staden i alla fall. Det är därför som alla länder i världen är överens om att aldrig skjuta fler atombomber.
Elev (uppläxande): Fast jag pratar inte om antombomber utan FANTOMbomber. De är ännu större!

Detta blir ingången till en mycket översiktlig diskussion om begreppet fission. Jag nöjer mig med att eleverna förstår att det finns partiklar som är så små att vi inte kan se dem och att de kan reagera på olika sätt. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att världen vore roligare om dess partiklar vore uppbygda av mikroskopiska seriefigurer.

Spontant om nästa lärarutbildning

Kategori: Dessa ungar!

Jag läste på Svenska Dagbladets hemsida om den föreslagna lärarutbildningen. Spontant känns det som en helomvändning, i flera avseenden. Utredaren förespråkade ämneskunskaper med samma fantastiska djup som vilken babypool som helst. Utbildningsdepartementet kräver ett helt års studier av ämnesdidaktik inom såväl matematik som läs- och skriv. Det är bra. För alla lärar – oavsett undervisningsämne och skolform.

Vad jag stör mig på är att man i debatten målar upp grundskollärare med ämnesexpertis (inte samma sak som ämneslärare i traditionell bemärkelse!) som flummiga. Hur går det ihop? Som jag ser det har vi två alternativ:

1. Att utbilda lärare som har sin expertis i ett visst ämne. Låt oss säga matematik. De skulle då bli experter på hur matematik är, hur det används i samhället och framförallt hur det undervisas (didaktik).

2. Att utbilda lärare som har sin expertis i en viss åldersgrupp. Låt oss säga lågstadiet. De skulle då bli experter på hur sju-, åtta- och nioåringar brukar vara och lära.

För mig är det valet glasklart. För matematik är alltid matematik. Men en del åttaåringar är – rent utvecklingsmässigt – närmare ett förskolebarn och samtidigt har han/hon klasskamrater som i vissa avseenden redan når målen för skolår fem. Båda har rätt att utmanas och utvecklas i skolan. Ingen av dem kan få hjälp av en lärare som har sin utbildning inom ett snävt åldersområde. Resultatet blir en tillbakagång till den skolan som inte kunde hantera varesig de som inte förstod direkt eller de som redan kunde.

Snacka om att sänka ribban….

Tankar om kursplaner och universum

Kategori: Dessa ungar!, Killfröken Analyserar

Tidigare idag hamnade jag i ett samtal med en kamrat som arbetar med att ta fram de nya kursplanerna. Vi pratade om hur det nya kommer att skilja sig från både det gamla (d v s det nuvarande) och de jättegamla. Han berättade i en bisats att LGR 69 (tror jag det var) dikterade att barnen skulle läsa rymden i årskurs två. Oavsett var i landet man bodde, vad man redan kunde eller för den delen vad man som åttaåring fascinerades av. Den berättelsen gav mig två tankar:
1. När jag gick i årskurs två läste vi också rymden i tvåan. Det skulle alla göra. Detta var år 1996. En fasligt massa år efter att LGR 69 lagts till handlingarna.
2. Just nu håller jag på att undervisa mina elever (som bl a går i årskurs två) om… just det… rymden.

En kort stund hinner jag skämmas. “Jag som är så nybakad borde verkligen inte falla in i gamla mönster och mossiga vanor.” Sen förstår jag skillnaden. När jag (och generationer före mig) fick lära oss att mars har två månar (Phobos och Deimos) så lär sig dagens unga någonting annat. Något betydligt viktigare. Låt mig demonstrera:

För ett par dagar sedan samlade jag klassens åttaåringar för ett samtal om vad som finns i rymden. Detta var en av flera uppstarter för det kommande temat som kommer att pågå i ett par veckor framöver. En elev, Funderaren (pojke i åttaårsåldern) fastnade för samtalsämnet och redogjorde för en av sina tankar.

Funderaren: Jag har tänkt på det här mycket.
Jag: Vadå?
Funderaren: Jo, alltså… Om rymden är oändligt stor borde allting kunna finnas där.
Jag: Det är en väldigt klok tanke
Funderaren (skiner upp): Och då betyder det att det någonstans i universum finns en planet där det istället för människor lever giraffer som svävar!

Att kunna rabbla meningslös fakta gör ingen människa glad. Numera kan det inte ens göra dig anställd. Istället förväntas man kunna tänka själv. Att närma sig sånt man inte säkert vet. Det kräver tid. Tid som annars hade gått till betydligt mer mätbar kunskap. Jag undrar just om de kommande kursplanerna har vett att lämna utrymme för den typen av undervisning.

Taggad med: astronomi • De nya kursplanerna • kursplaner • naturvetenskap

Killfrökens Blogg

För att skolan är mer än mobbning, maktmissbruk och missförhållanden

Att växa upp

Bloggtips: Playing for Change

Vad är elevnära? – Del I

Om att känna alla

IKT i ett ögonblick

Som ett russin typ

The Big Cleanup

Om fysik vore roligare

Spontant om nästa lärarutbildning

Tankar om kursplaner och universum

Sagan om Killfröken

Senaste inlägg

Barnsliga länkar

Övriga länkar

Skoliga länkar

Inlägg sorterade på kategorier

Gå till inlägg som tar upp:

Killfrökens flöde