Häromdagen hamnade jag mitt i en liten människas kanske allra första ålderskris. Det började i insikten att han en dag måste sluta på skolan (grabben är sex år gammal och har knappt börjat!) och därifrån hann vi beta av i princip alla kännetecken för en ordentlig ålderskris.

Senare, när jag kom hem, hittade jag det här klippet på Internet:

Det fick mig att börja fundera. Varför undervisar vi sÃ¥ lite om livet? Visst har vi “livskunskap” men det är ett minst sagt styvmoderligt behandlat ämne. Om det behandlas över huvud taget.

I fallet med den krisande sexåringen skulle jag vilja spela in en sån här film med honom. En re-make för föra vidare insikterna han själv gjorde i vårt samtal. Typ. Nu har vi varken tid eller videokamera. Men ambitioner behöver man ändå! Hur undervisar du om livet?

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
Taggad med:
 

Ett gäng sköna kapitalister (bestÃ¥ende av bland andra Kinnevik) har dragit igÃ¥ng ett spännande mikroprojekt vid namn Playing for Change. Mycket kortfatat handlar det om att de investerar en i sammanhanget liten summa pengar i “sociala entreprenörer” som driver företag som stimulerar till lek. Att det finns folk som tjänar pengar pÃ¥ att lÃ¥ta barn leka känns som ett bra bevis pÃ¥ att världen ändÃ¥ är rätt vacker.

Förutom att Playing for Change är ett spännande projekt som ska bli kul att följa så är det även en välskriven och mycket lärorik blogg om barns och ungdomars rättigheter. Helt klart värd ett besök!

Du hittar bloggen här.

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

När det infördes nationella prov i årskurs tre fick man hastigt och lustigt även kasta ihop ett par mål för årskurs tre som man i proven kan checka av. Ungefär så kändes det när proven och målen infördes förra våren. Sedan dess har jag mjuknat en aning och kan numera se ett värde i såväl mål som prov.

En av de allra märkligaste aspekterna av hela spektaklet är mÃ¥let att kunna läsa och skriva “vardagsnära” “elevnära” texter. Här finns en stor pedagogisk tolkningsfrihet som lätt kan resultera i slumpmässiga och orättvisa bedömningar. Hur detta kan komma sig kan man undra. NÃ¥gra idéer?

100220 – REDIGERING: Christer Magister har gjort mig uppmärksam pÃ¥ att den exakta formuleringen i kursplanen är “elevnära” och inte “vardagsnära”.

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

Det är sportlov och hela skolan (de som inte är lediga) är på väg till ett lokalt utflyktsmål. På vägen småpratar jag med ett par elever som jag går med. Jag passar på att berätta för en av dem (en sjuårig pojke) att jag från bussen till jobbet såg honom och hans storebror på väg till skolan.

Lillebror: Men jag såg ju inte dig.
Jag (pedagogvarning!): Jo. Så kan det ju vara ibland om den ena sitter på en buss och den andra går på trottoaren. Då kanske bara den ena ser.
Lillebror funderar ett par sekunder. Jag antar att konceptet av att ses men inte se behöver sjunka in.
Lillebror: Varför ser man bara folk man inte känner?
Jag: Euhm…
Lillebror: …Vore det inte smartare om man bara sÃ¥g folk man känner?

Ju mer jag tänker pÃ¥ det – desto klokare blir det. För om detta tankeexperiment ska vara möjligt behövs en värld där alla känner alla. Är inte det grundpelaren i vilket solidariskt samhälle som helst?

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
Taggad med:
 

Det är eftermiddag och jag stÃ¥r i tamburen och smÃ¥pratar med en förälder som snällt väntar pÃ¥ att tillhörande Ã¥ttaÃ¥ring “bara ska bli klar först”. Det är ett bra samtal. Som börjar med sportlovets historiska bakgrund och som slutar i nÃ¥gonting betydligt mer samtida: IT-kompetens.

Föräldern (stolt): Ja, och Åttaåringen fullkomligt älskar att pilla med PowerPoint. Det är riktigt kul att se!
Jag: Ja, det är verkligen ett bra pedagogiskt verktyg. Det känns klokt att ungarna pÃ¥ skoltid fÃ¥r möjlighet att utveckla sig inom sÃ¥dana omrÃ¥den ocksÃ¥. Inte bara läshastighet liksom…
Föräldern: Jo, visst är det så. Men jag kan ändå inte slippa ifrån att det känns lite pinsamt när jag behöver be mina barn om hjälp med presentationer på jobbet.

Det samtalet gav mig en ögonblicksbild som bet sig fast. Inte för att jag gillar tanken pÃ¥ sammanhang där barn lär vuxna hur saker och ting – i det här fallet PowerPoint – fungerar. (Jag fullkomligt avskyr stereotypbilden av barn som lär sina föräldrar hur datorn fungerar.) Hjälpen som föräldern beskriver för mig är inte kopplad till själva tekniken som sÃ¥dan. Det handlar inte om att hitta pÃ¥-knappen utan om hur man uttrycker sig i ord och bild.

För inte sÃ¥ fasligt mÃ¥nga generationer sedan upplevde samhället en liknande situation: när de äldre generationerna fick be sina barn om hjälp med att läsa. Det lär ha funnits bÃ¥de en och tvÃ¥ som avfärdade det hela som “modern teknik” som bara unga förstÃ¥r sig pÃ¥. Men i efterhand kan vi se vilka konsekvenser denna “moderna teknik” förde med sig, och dÃ¥ är det svÃ¥rt att förstÃ¥ hur man kan klara sig utan. PÃ¥ nÃ¥got vis kan jag känna att historien kommer att döma internetvägrarna pÃ¥ samma sätt. Tur dÃ¥ att det finns föräldrar som den i tamburen: som (med glimten i ögat) anammar de skolkunskaper man bara fÃ¥r uppleva som förälder.

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
Taggad med:
 

Hört i en hall tidigt en fredag:

Pojke #1 (sex år gammal): Ey! Ska vi byta frukter innan fruktrasten?
Pojke #2 (även han sex Ã¥r gammal): Euhm, nej. Jag gillar min frukt. Det är min favorit: Pensionsfrukt! (med drömsk blick) Mums…

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

Sedan ett tag tillbaka funderar jag på det här med IKT i skolan. Själv är jag frälst men jag har upptäckt att en del kollegor behöver en knuff i rätt riktning. Alltså behöver jag hitta konkreta pedagogiska fördelar som skulle vara svåra (eller rent av omöjliga) att uppnå utan IKT som verktyg. Förslag mottages gärna!
Som tankebränsle letade jag rätt på det här klippet:

Vad jag förstår är det här klippet resultatet av en mellanstadieklass någonstans i USA som -för att komma igång med att använda videokameran- mest leker filmteam. Det är nog en bra start. Men hur kan man ta det vidare? Vad tror ni?

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
Taggad med:
 

Det är lunchrast och i en snödriva på skolgården ligger tre killar i sjuårsåldern och diskuterar modern krigföring när jag råkar gå förbi.

Elev (förtjust): Killfröken! Är det sant att en fantombomb kan förstöra hela Sverige på en sekund?
Jag: Ja, alltsÃ¥… En atombomb kan förstöra en hel del. Men kanske inte hela Sverige.
Elev (förvånad): Hur farlig är den då?
Ja: tja, den skulle nog kunna förstöra hela Stora Staden i alla fall. Det är därför som alla länder i världen är överens om att aldrig skjuta fler atombomber.
Elev (uppläxande): Fast jag pratar inte om antombomber utan FANTOMbomber. De är ännu större!

Detta blir ingången till en mycket översiktlig diskussion om begreppet fission. Jag nöjer mig med att eleverna förstår att det finns partiklar som är så små att vi inte kan se dem och att de kan reagera på olika sätt. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att världen vore roligare om dess partiklar vore uppbygda av mikroskopiska seriefigurer.

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

Jag läste pÃ¥ Svenska Dagbladets hemsida om den föreslagna lärarutbildningen. Spontant känns det som en helomvändning, i flera avseenden. Utredaren föresprÃ¥kade ämneskunskaper med samma fantastiska djup som vilken babypool som helst. Utbildningsdepartementet kräver ett helt Ã¥rs studier av ämnesdidaktik inom sÃ¥väl matematik som läs- och skriv. Det är bra. För alla lärar – oavsett undervisningsämne och skolform.

Vad jag stör mig på är att man i debatten målar upp grundskollärare med ämnesexpertis (inte samma sak som ämneslärare i traditionell bemärkelse!) som flummiga. Hur går det ihop? Som jag ser det har vi två alternativ:

1. Att utbilda lärare som har sin expertis i ett visst ämne. Låt oss säga matematik. De skulle då bli experter på hur matematik är, hur det används i samhället och framförallt hur det undervisas (didaktik).

2. Att utbilda lärare som har sin expertis i en viss åldersgrupp. Låt oss säga lågstadiet. De skulle då bli experter på hur sju-, åtta- och nioåringar brukar vara och lära.

För mig är det valet glasklart. För matematik är alltid matematik. Men en del Ã¥ttaÃ¥ringar är – rent utvecklingsmässigt – närmare ett förskolebarn och samtidigt har han/hon klasskamrater som i vissa avseenden redan nÃ¥r mÃ¥len för skolÃ¥r fem. BÃ¥da har rätt att utmanas och utvecklas i skolan. Ingen av dem kan fÃ¥ hjälp av en lärare som har sin utbildning inom ett snävt Ã¥ldersomrÃ¥de. Resultatet blir en tillbakagÃ¥ng till den skolan som inte kunde hantera varesig de som inte förstod direkt eller de som redan kunde.

Snacka om att sänka ribban….

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

Tidigare idag hamnade jag i ett samtal med en kamrat som arbetar med att ta fram de nya kursplanerna. Vi pratade om hur det nya kommer att skilja sig från både det gamla (d v s det nuvarande) och de jättegamla. Han berättade i en bisats att LGR 69 (tror jag det var) dikterade att barnen skulle läsa rymden i årskurs två. Oavsett var i landet man bodde, vad man redan kunde eller för den delen vad man som åttaåring fascinerades av. Den berättelsen gav mig två tankar:
1. När jag gick i årskurs två läste vi också rymden i tvåan. Det skulle alla göra. Detta var år 1996. En fasligt massa år efter att LGR 69 lagts till handlingarna.
2. Just nu hÃ¥ller jag pÃ¥ att undervisa mina elever (som bl a gÃ¥r i Ã¥rskurs tvÃ¥) om… just det… rymden.

En kort stund hinner jag skämmas. “Jag som är sÃ¥ nybakad borde verkligen inte falla in i gamla mönster och mossiga vanor.” Sen förstÃ¥r jag skillnaden. När jag (och generationer före mig) fick lära oss att mars har tvÃ¥ mÃ¥nar (Phobos och Deimos) sÃ¥ lär sig dagens unga nÃ¥gonting annat. NÃ¥got betydligt viktigare. LÃ¥t mig demonstrera:

För ett par dagar sedan samlade jag klassens åttaåringar för ett samtal om vad som finns i rymden. Detta var en av flera uppstarter för det kommande temat som kommer att pågå i ett par veckor framöver. En elev, Funderaren (pojke i åttaårsåldern) fastnade för samtalsämnet och redogjorde för en av sina tankar.

Funderaren: Jag har tänkt på det här mycket.
Jag: Vadå?
Funderaren: Jo, alltsÃ¥… Om rymden är oändligt stor borde allting kunna finnas där.
Jag: Det är en väldigt klok tanke
Funderaren
(skiner upp): Och då betyder det att det någonstans i universum finns en planet där det istället för människor lever giraffer som svävar!

Att kunna rabbla meningslös fakta gör ingen människa glad. Numera kan det inte ens göra dig anställd. Istället förväntas man kunna tänka själv. Att närma sig sånt man inte säkert vet. Det kräver tid. Tid som annars hade gått till betydligt mer mätbar kunskap. Jag undrar just om de kommande kursplanerna har vett att lämna utrymme för den typen av undervisning.

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter