Det meningsfulla klottret

Idag höll jag en första genomgång om ellära för mina elever (nio-, tio- och elva år gamla). Eftersom detta på förhand bedöms vara en nyckellektion i vårt nuvarande tekniktema är jag väl förbered med hjälp av ett bildspel som en kollega har satt ihop. Jag har tänkt igenom mitt upplägg noga och känner att jag lyckas förmedla både det mitt budskap och min enorma fascination för hur el fungerar. Det är en bra lektion helt enkelt. Om det inte vore för Ritarungen, som sitter och pillar med något okänt.

Vi har inte någon gång ögonkontakt, hon tar inga chanser att bidra till dialogen jag har med gruppen och hon verkar allmänt frånvarande. Vid flera tillfällen ber jag henne lägga undan sitt pill men likväl kommer det fram igen efter ett par minuter. Som tur var passade jag på att samtala med henne direkt efter att jag avslutat lektionen. Annars hade jag aldrig sett vad det var hon höll på med:

Det samtalet fick ett annat innehåll än jag tänkt mig. Sådant är livet som lärare: ödmjukande.