”från fantasin”

Det är måndag förmiddag och vad som verkade som ett vårligt intåg har förbytts i ett sista vinteroväder. Jag är på skolgården i egenskap av rastvakt/rastvärd. Från tvärs över skolgården ser jag en av mina första elever (nu åtta år gammal) sitta under ett tak alldeles för sig själv. Eftersom jag vet att hen (första gången jag använder det ordet i bloggen!) tidigare har haft lite svårt att få kompisar så väljer jag att gå fram och prata. Lovebomba á la Killfröken, liksom…

Vi pratar om helgen, våren och till sist den stora elefanten i rummet: skillnaden på att vara själv och att vara ensam. Det slutar i att min (i relativa termer) gamla elev konstaterar att en del väljer vad de ska göra på rasterna baserat på vilka kompisar som finns tillgängliga medans en del väljer utifrån möjliga aktiviteter, och att hen är en sån som väljer utifrån aktiviteter.

Jag: Okej, det är ju ett klokt sätt att tänka…
Eleven: …
Jag: Vad vill du göra för något då? Vilken sorts lekar är din favoritlekar?
Eleven: Hmmm…..
Det är tyst en stund.
Jag: Vad tänker du?
Eleven: Jag tänker att jag allra mest gillar dom lekarna där man får plocka fram något från fantasin.

Det är en förtrollande formulering, som jag fastnade vid så till den milda grad att vi ägnade en lång stund till att prata om fantasi. Sen var vi rätt som det var i mitten av en fantastisk roll-lek som lockade till sig fler och fler ensamma barn. Vid tio lekare drog jag mig ur för att byta mitt värdskap mot lunchrast.

Från den här arbetsdagen tar jag med mig två insikter:
– Fast att man gärna tror/hoppas att barndomar är lyckliga så tror jag att barn är lika ensamma människor som vi andra.
– Barn är klokare än man tror, om man bara tar sig tid att lyssna mer.