Om att brinna lagom mycket på rätt tid.

De senaste dagarna har det dykt upp ett par intressanta inlägg om läraryrket och terminsstart och förmågan att vara lagom engagerad. Först var det Hanna Stehagen och sedan var det Elilan som skrev.

Jag fastnar mycket för den här diskussionen eftersom jag känner igen mig själv. Det här med att känna att man världens bästa jobb och att man därför vill göra världens bästa jobb (förvirrat?) utav det kan verkligen vara inspirerande och samtidigt väldigt väldigt farligt. Elilan beskriver det som att brinna utan att brinna upp och beskriver vikten av att de, ofta nyutbildade, kollegor som brinner som mest får det stöd de behöver för att hitta en lagom balans. Inte för att sänka ambitionerna men för att hitta en långsiktighet som tar dem igenom ett långt lärarliv.

Med det sagt vill jag verkligen att läraryrket ska följa betydligt nyare yrkeskategorier i deras utmaning av vad som är arbetstid och vad som är fritid. Dels eftersom att jag tror på att det är viktigt att göra fritidssaker (med andra ord annat än bara jobb) med sina kollegor för att lära känna varandra bättre och utveckla sitt samarbete, men också för att en hel del av lärarens vidgade arbetsuppgifter passar bättre utanför ramarna för den avtalsreglerade arbetstiden. Någon klok person beskrev det som att arbete har gått från att vara en fysisk plats till att vara en aktivitet.

Vad innebär det för läraryrket?

• Att vi måste bli bättre på att planera, strukturera och samarbeta kring vår förtroendetid. Jag delar arbetslag med sex andra grundskollärare vilket innebär att vi har drygt 70 timmar förtroendetid i veckan. Ungefär 35-40 av dessa används till att göra klart uppgifter som egentligen var planerade för den reglerade arbetstiden, så som att planera och efterarbeta undervisning. Men vad gör vi av resten av tiden? Varför har vi aldrig pratat om vad vi ägnar övriga 30-35 timmarna åt? Vore det inte klokt att ha en gemensam plan för ungefär vad som ska hända då?
• Att vi av insikten ”lärande sker överallt hela tiden” måste lära oss att det också finns ett behov av en lärare överallt hela tiden. Jag förstår att det inte går att vara i tjänst hela tiden, men på något sätt måste vi hitta en lösning som gör det lättare för oss att ge våra läranderelationer den uppmärksamhet de förtjänar.