Under dagen har det gått att läsa om diverse politiska utspel med andemeningen att man borde slopa kraven på individuella utvecklingsplaner och skriftliga omdömen. Tanken är att minska på administration och frigöra mer tid för bra undervisning. Dock skulle både utvecklingssamtal och betygssystemet ligga kvar. I grunden är det en god tanke. Extra god är den när den kombineras med 500 miljoner i öronmärkta fortbildningspengar. Men vad får det för konsekvenser?
Man vill ju hoppas att lärare spontant skulle ersätta dessa minst sat förlegade verktyg med smarta, formativa bedömnignsverktyg. Men är det särskilt troligt? Har 300 000 yrkesverksamma lärare tillräckligt med kunskap för att göra den övergången? Det känns inte helt främmande att en hel del lärare och skolor skulle slopa alla former av bedömning för att gå tillbaka till att basera sin undervisning på en kombiantion av professionell magkänsla, spridda observationer och en skapad norm av vad elever ”i den här åldern borde kunna”.
Jag tänker snarare att en politiker som vill göra sig populär på skolfrågor och samtidigt göra gott för skolan borde verka för att slopa tidskrävande verktyg med liten effekt (så som IUP och skriftliga omdömen) och i samma andetag verka för att dessa ersätts med andra verktyg som ger en bättre bild av lärandet. Vem vet, kanske är det tänkt att alla de där miljonerna ska gå till utbildning om Bedömning för lärande? Även om så är fallet så tror jag att det inte skulle skada med tydligare nationella krav på formativ bedömning som ett naturligt led genom hela skolsystemet.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera