PÃ¥ kanske trettio meters avstÃ¥nd hittar jag dem – syskonparet (sju och tio Ã¥r gamla) som jag letat efter. De är utanför muren som skiljer Pittoreska Skolan frÃ¥n resten av det lilla samhället. Klockan är tre och det är dags för mig att pÃ¥minna om hemgÃ¥ng. Sedan ett par veckor tilbaka fÃ¥r de gÃ¥ den kilometerlÃ¥nga vägen hem ifrÃ¥n skolan pÃ¥ egen hand – och för första gÃ¥ngen har de just brutit mot en av skolsveriges allra heligaste ordningsregler. Att säga hej dÃ¥ till en vuxen innan man gÃ¥r hem.
Först slÃ¥s jag av en oförklarlig vilja att pÃ¥tala deras misstag. Att lära dem vad som är rätt (sÃ¥ som man förr i tiden lärde barn saker). Att nästan-skälla pÃ¥ dem. För trots att det här är tvÃ¥ av skolans allra pÃ¥litligaste elever sÃ¥ finns hej dÃ¥-rutinen till av flera (viktiga) skäl. Men hur pÃ¥talar man ett misstag pÃ¥ vad som nu hunnit bli trettiofem meters avstÃ¥nd? Genom att gapa och skrika? Nä…
I brist pÃ¥ bra lösningar ebbar impulsen ut och istället nÃ¥r jag en insikt. Jag ser bilden som finns framför mig – en tioÃ¥ring som i det tillfälliga vinterlandskapet drar sin lillasyster hem i den gemensamma pulkan. Lillasyster skulle garanterat orka att gÃ¥ själv men det är en storasysters jobb att dra. De smÃ¥pratar och skrattar och jag ser vad som händer. PÃ¥ andra sidan muren växer ett barndomsminne. Jag lÃ¥ter bli att göra det vuxna – för ett tag.
Om trettio år kommer ingen av dom att tacka mig för min bessining. Men när deras barn ska få börja gå hem själva kommer båda två att minnas barndomens vinterdagar och plukaresorna hem ifrån skolan. De kommer att minnas tryggheten och det kommer att göra dem till föräldrar som vågar lita på sina barn. Blotta möjligheten att det blir så gör att det är värt att låta dem gå.
Jag kan vänta till imorgon med att “prata allvar” med dem. De kom ju trots allt (helt pÃ¥ egen hand) ihÃ¥g att gÃ¥ hem klockan tre.
Att växa med ansvar är så fint! Och viktigt!