Manlig måttstock

Det är strax efter lunch och solen skiner gott. Eleverna har utematte och springer runt och letar ledtrådar. Själv sitter jag på stentrappan och småpratar med Kollegan, en kvinna som närmar sig femtiostrecket med ansvar för en av skolans tre förskoleklassgrupper. En av hennes elever är beryktade Bråkmakarungen, en minst sagt kavat tjej som är en tvärhand hög och med stort, yvigt, linblont hår.

Jag och Kollegan, som står varandra nära, har ett gemensamt intresse för musik varför vi ofta pratar om sommarens kommande musikevenemang. Av någon anledningar har Way Out West nere i Göteborg blivit ett återkommande tema. Mitt i vårt samtalande kommer Bråkmakarungen fram till mig och vill läsa i anteckningsboken som jag alltid bär med mig när jag har VFU (praktik). Visst är det bra att hon läser men det finns en och annan notering i den boken som inte passar för elevögon. Därför utbrister en skämtsam dragkamp om min lilla anteckningsbok.

Jag (lika överlägset som allvarligt): Kolla, jag kan hålla med bara en hand och ändå vinna över dig!
Bråkmakarungen: Nej, jag ska vinna.
Kollegan: Men Bråkmakarungen, tänk om han har skrivit ”jag älskar Bråkmakarungen” på varenda sida. Då blir det ju superpinsamt om du läser det…
Bråkmakarungen (eftertänksam): Meh, det går ju inte. Han älskar ju redan en annan. Därefter plirar hon mystiskt med ögonen och rusar iväg. Jag titar förundrat på Kollegan i hopp om en förklaring.
Kollegan: Häromdagen kom hon fram och ville prata om min man. När jag hade berättat ett tag frågade hon: ”Ser din man ut som Killfröken?”

Till saken hör att Kollegans man (som även han delar mitt musikintresse) är i femtioårsåldern, oerhört skallig och med en begynnande ölmage. Men det vet inte Bråkmakarflickan.