För en dryg månad sedan skrev jag en text om hur man kan arbeta formativt med de nationella proven i år 3. Häromdagen skrev jag en konkretare text om hur jag tänkte göra det. Här kommer del tre: resultatet.
Dagens lektion, en praktisk workshop i halvklass med två lärare på plats, baserade jag på strategin att aktivera som lärresurs för varandra. Den bygger, i korthet, på tanken att elevers feedback betyder… kanske inte mer… men det betyder något annat än feedback som kommer från mig.
Inför lektionen
I korthet kopierade jag en viss sida i ett delprov som alla våra elever har gjort. (Sida 5 i delprov B, som handlar om skriftliga räknemetoder för addition och subtraktion.) Det är två additionsuppgifter och två subtraktionsuppgifter. Av 32 elevers svar så valde jag först ut 10-12 elevers resultat som alla har gemensamt att de innehåller något extra intressant element. Det kan vara en särskilt smart lösning eller ett vanligt fel som många gör. Innan lektionen valde jag ut fem av dessa och kopierade upp dem så att det finns tillräckligt för att eleverna ska kunna bedöma dem i par. Alltså tar jag med mig 5 plastfickor med elevunderlag baserat på 5 olika elevers svar på samma uppgifter. Det är egentligen alla förberedelser jag gjorde inför lektionen.
Introduktionen
Våra treor har arbetat rätt mycket med formativa bedömningsmetoder vilket man märker på olika sätt. (Bland annat har de tröttnat på två stjärnor och en önskning.) På något sätt tror jag det är en förutsättning för hur jag introducerade den här uppgiften. Jag återkopplade till tidigare övningar där eleverna fått se påhittade svar som de har fått bedöma efter principen en poäng för rätt svar och en poäng för en bra förklaring. Tillsammans med eleverna har jag förhandlat fram att bra innebär att det är rätt, tydligt och lätt för andra att förstå och lära sig av. Ovanpå det har jag inför dagens lektion förklarat att underlaget är anonymiserat. (Ett gyllene tillfälle att lära eleverna ett nytt begrepp.) Vi slog fast att även om man känner igen sina egna svar så får man inte berätta för någon annan. Detta för att inte någon ska bli uthängd mot sin vilja och även för att eleverna ska vara opartiska i sin bedömning. Det finns en risk i den här övningen som jag här försökte förebygga: nämligen att man som elev kan uppleva det obehagligt att få sina egna misstag, små som stora, lyfta till diskussion. Eftersom vi har jobbat på det här sättet ett tag så har vi en bra kultur i gruppen, men ändå. Att använda nationella prov, som eleverna värderar högt, inför en ny dimension av delande bland eleverna. För att öka elevernas samtal över inte bara varje uppgift utan även kompisens generella tankesätt bad jag eleverna göra en kamratvärdering med två stjärnor och en önskan över hela arbetet.
Det första elevaktiva momentet
Två och två (eller i vissa fall tre och tre) fick eleverna bedöma en elevs uträkningar. Direkt märker jag att eleverna är väldigt effektiva i sitt arbete. Fast att de första är klara efter bara några minuter så har de ingående diskussioner och kan motivera sina bedömningar. Jag märker att eleverna är väldigt noga och ätt ofta stränga. En bakvänd siffra, en kluddig uppställning eller en metod som man inte förstår direkt genererar ofta 0 poäng. En del elever opponerar sig mot detta och vill hävda att man med lite god vilja kan se vad det står och därmed förstå vad kompisen tänker. På sätt och vis kan man tolka den här strängheten i att eleverna inte riktigt vet vad som bedöms och i förlängningen vad kunskapskravet är. Däremot har eleverna hjärnkoll på vad som är ett slarvfel och vad som är ett tankefel. De kan se vad som är en fungerande metod men där resultatet kanske är fel. Eftersom vi är två vuxna på sju grupper så hinner vi borra ner oss i varje grupps svar och resonemang. Utifrån det identifierar jag ett par elevunderlag som är intressanta att diskutera i helgrupp. Precis innan jag avslutar det här momentet är det en elev som bryter ihop i en fnitterattack. Jag anar vad det handlar om och söker upp henne. Mycket riktigt har hon upptäckt att hennes egna svar på nationella proven finns med i underlaget. Utan att de andra kommer på vad det handlar om försäkrar jag mig om att hon tycker det är okej att hennes uträkningar finns med i lektionen. Det är det.
Det första elevaktiva momentet
Med en dryg kvart kvar på lektionen samlar jag gruppen och plockar fram dokumentkameran för att gå igenom de tre elevunderlag som jag vill lyfta. De som hunnit bedöma just detta underlag får redovisa sina bedömningar och sedan öppnar jag till öppen diskussion. För att komma åt det här med att eleverna är rätt hårda på punkter som faktiskt är irrelevanta ber jag min kollega avrunda varje fråga vi diskuterar genom att ge sitt perspektiv på frågan. Alltså blir det att eleverna diskuterar sina tankar och att kollegan sedan förklarar vad provkonstruktören och i förlängningen läroplanen tycker. Det ger en extra dimension av lärande. När jag kommer till eleven som har upptäckt sina egna lösningar börjar jag med en uppgift som jag vet är helt korrekt. Jag låter varje grupp sätta poäng (eftersom alla ger henne full pott) och ber dem motivera varför. På detta sätt blir det en bra upplevelse för eleven samtidigt som alla får ta del av ett bra exempel på hur det borde se ut. Därifrån tar jag upp en lösning där metoden fungerar men svaret har blivit fel. Eleverna är lite mer kritiska men ger uttryck för att de förstår hur den för dem okända eleven har tänkt. Vi kommer överens om att det är ett slarvfel som inte är något allvarligt.
Efter lektionen
På väg ut från klassrummet söker eleven vars svar har varit underlag till dagens lektion upp mig. I förbigående nämner hon att ”min hand är dum för den slarvar”. Jag märker att det inte är helt bra. Därför ber jag henne stanna för att jag ska kunna sätta hennes tankar i perspektiv. Frånsett det så märker jag att mina elever har väldigt lätt att resonera kring matematik. Det kommer från att vi har gjort liknande grejer säkert 15 gånger förut. Det är en vana. Samtidigt märker jag att det är de svagare eleverna som är bäst på att argumentera utifrån vad som faktiskt är kunskapskravet. Det är de prydliga eleverna som vill ge avdrag för bakvända siffror etc. Här uppstår ett samtal som visar hur eleverna äger sitt lärande. Det är en sak att ha en läroplan i klassrummet för att kunna plocka fram när man vill visa. Det är en annan sak att ha en papperskopia som eleverna vill slå i för att avgöra en diskussion som de själva har och leder.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera