Jag har det senaste funderat på hur man lyfter en matematikundervisning. I tider när staten skjuter till undervisningstimmar (osäkert hur det där fungerar i praktiken) och Skolverket lanserar matematiklyftet så känns det läge att vara på tå som mattelärare. Det vi gör nu duger inte. Vi måste framåt. Visst. Spontant känns det bättre med lyft än med mer timmar. Mer blir inte bättre om det är mer av samma som förut. Så skrev någon bloggare någonstans och meningen har bitit sig fast hos mig.

I min kontext tänker jag att det handlar om att utmana idén av vad matematik är. För ett par månader sedan fick jag en ny elev. Det första jag lärde mig i det didaktiska pusslet som är att förstå en elev är att hen hatar matematik eftersom ”det är tråkigt”. Det säger något om läraren som jag får tar vid efter. Det säger också något om hur lätt det är att tappa intresset. Efter några få år i skolan har den här eleven gjort ett val som hen tror är för evigt. Ha! Vi får väl se med den saken.

För att återgå till poängen så pratar vi om matematik som något exakt, fyrkantigt och regelbundet. Det är i sig inte fel, men ger inte hela bilden. Matematik är också livet, nyfikenhet, konkret förståelse av enorma ting och en väldans massa känslosam kommunikation. Folk viger inte sitt liv åt matematiken för att den är regelbunden, de gör det för att de vet att reglerna skrivs av någon som får vara med och utforska ett av de relativt få outforskade områdena i vår omvärld. Ingenting kan vara viktigare än det när det kommer till att undervisa unga människor om matematik.

Kommentera