Har du någon gång föreställt dig läraryrket utan eleverna? En hypotetisk fråga tyckas men idag blev den verklighet för mig.
En heldag med min arbetslagskollegor för att jobba ikapp oss i vårt bedömningsansvar. En halv termin av NO och SO som inte blivit gjorda. Efter en stunds samordning sitter jag och en kollega med vår del; 400 omdömen om 100 olika personer. Lagom till lunch är jag beredd att ta vilket annat yrke som helst. Bedömningsarbete ihop med elever går an, men detta är bara byråkrati.
Men det händer något på lunchen.
Jag hamnar med tre stycken nioåringar som tidigare inte har umgåtts så värst mycket men som på senare tid har funnit varandra. Jag sitter mest tyst och deltar genom mitt lyssnande. Jag behöver det. Jag behöver dem. Det är ett sätt att rensa huvudet och kalibrera om lärarsinnet mot vad som är viktigt; nuet. Det är bara då lärande kan ske. Det som gör förmiddagens bedömningsmaraton meningslöst är att det kommer så pass sent att det inte längre är relevant annat än i byråkratiska syften.
Då tänker jag att det är ännu viktigare att pressade lärare får tid att hålla sitt bedömningsjobb i takt. För mycket eftersläpp förstör så otroligt mycket.
Kommentera