Ibland glömmer jag bort vilka jag jobbar med. Vardagen blir så vardaglig, vilket yttrar sig på flera sätt. Ett av dem är att jag glömmer bort att det är unga människor jag jobbar med.
Allt oftare blir jag påmind av verkligheten när jag konfronteras av deras språkliga nyfikenhet. Inte för att de på något sätt stavar dåligt utan snarare för att jag slås av storheten i deras små lärdomar. Som häromdagen.
Jag (förklarar för gruppen): … Så här finns en lista på saker du kan ta med när du skriver din inbjudan. Jag tar fram ett Google-dokument på skärmen.
Elev: Euhm…. Va!?
Jag (går till eleven): Är något konstigt?
Elev (förundrat): Ja, alltså vad i hela världen är dom där måsvingarna? Ska jag ta med det som står där i?
Jag (fattar inte): Måsvingar?
Eleven går fram till skärmen och pekar på skärmen.
Jag: Jaha, du menar parenteserna?
Eleven (smakar på ordet): Par-en-tes-er. Hi hi. Vilket knäppt ord. Parrrrrränteeees!
Kommentera