Fyra år efter fyra år

Idag är det precis fyra år sedan jag tog min lärarexamen, efter fyra års studier. Jag minns det och kommer alltid att minnas det eftersom min första arbetsdag som färdig lärare också var en av mina allra första elevers sexårsdag. Varje gång hon fyller år gratulerar jag henne och hon mig. Än så länge jobbar vi ihop och det är naturligt en konkret handling. Om några år är vår tid förbi men jag vill tro att den symboliska tanken bakom det konkreta kommer att bestå.

Det är lite speciellt att ha nått den enda punkten i mitt yrkesliv när jag har studerat och arbetat lika länge. Den spontana frågan blir: Vad har jag lärt mig av att arbeta respektive studera? Går det att säga att den ena perioden har varit mer lärorik eller mer meningsfull än den andra?

Så här med ett par års distans är det tydligare nu vad för sorts avstånd som finns mellan lärarutbildningen och läraryrket. Som student tyckte jag att avståndet var stort och oförsvarligt. Ett tecken på bristande kvalitet och relevans i utbildningen. Idag kan jag se ett visst värde i att få distansera sig från det som är yrkesvardag. Vardagen är verklig men inte nödvändigtvis särskilt utvecklande. Det är lätt att tänka sig att en lärarutbildning som vore tydligare kopplad till verksamheten också skulle fostra lärare som i ännu större grad kommer ut för att reproducera gamla sanningar. Det är inte en ny lärares uppgift. Inte alls. För att kunna etablera sin egen lärarroll behöver man komma ut i yrkeslivet med någon känsla av credo, en uppsättning värderingar som man tror på och som är ens egna grej. Det är långt ifrån alla nya lärare som har turen att komma dit innan de tar examen, men de borde nog inte få lämna utbildningen innan de är där. Jag kan se på mig själv och början på mitt lärarliv. Utan den där personliga övertygelsen om vad som är viktigt så hade jag inte nödvändigtvis orkat vara kvar i läraryrket. För mig har det handlat om en fix idé om hur en bra undervisningsrelation mellan lärare och elev kan skapas, fungerar och bör användas. Redan i början av lärarutbildningen bestämde jag mig för att aldrig lyssna till de som ville etsa in floskler av typen ”man ska vara personlig men inte privat”. I min bok är min person det enda verktyget jag har för att göra allt det där som en lärare förväntas göra; undervisa, relationsbygga, utveckla, sporra, lugna, trygga, hetsa, utmana, bedöma och mycket mer. Allt kommer från, och sker i relation till mitt jag. En undervisningsrelation kan aldrig vara för djup. Naturligtvis ska man undvika att dumpa sina egna laster på sina elever, men ett villkor för all mänsklig kommunikation är att man ger och tar. Så varför pratar vi inte om vad vi ibland tar från våra elever? Att vi ibland behöver dem precis som de allra oftast behöver oss?

Det är en övertygelse som präglar mig i mitt yrkesliv och som jag vet kommer från min tid på lärarutbildningen. Den har vuxit fram under föreläsningar och seminarier som egentligen borde handlat om något annat. Utan den långsamma, teoretiska och bitvis verksamhetsfrånvända miljön som lärarutbildningen utgör hade jag inte haft tid och kraft att komma dit. Det är jag säker på.

Samtidigt kan jag se hur otroligt stor del av lärarprofessionen som tillägnas först när man får en kontext att växelvis leda i och lära av. Mina största brister som lärare har jag också fått av lärarutbildningen. När jag tog examen var jag inte särskilt intresserad av undervisningen utan mer av eleverna. I ärlighetens namn har jag lärt mig betydligt mer om saker som didaktik och bedömning av att arbeta än av att studera. Jag tror inte att lärarutbildare i allmänhet har verktygen att riktigt förmedla en aktuell bild av sådana ämnen. Då ska vi inte tala om läroplanen. Jag pluggade samtidigt som beslutet att inför nya läroplaner och den tidiga delen av arbetet fram till LGR11 var ju helt offentlig. Så varför var inte det en del av lärarutbildningen? Allt jag vet om LGR har jag lärt mig tillsammans med mina kollegor.

Ett annat sådant område är betydelsen av IT-baserade lärverktyg. Inte ett ord på lärarutbildningen, men en uppsjö av lärande av kollegor (både nära och via twitter). Jag minns en föreläsning under lärarutbildningen när en vaktmästare kom in och mitt under föreläsningen flyttade på föreläsarens overhead-bilder eftersom dåvarande högskoleminister Lars Leijonborg var på besök och då skulle han få ha den bra overhead-apparaten. Det var typ 2007. När jag tog examen 2009 var det drygt halvår innan min skola blev med en dator per elev. Det halvåret arbetade jag som fritidspedagog och sedan assistent. Så i princip har jag inte arbetat en dag som grundskollärare utan tillgång till en dator per elev. Utan att generalisera så var det inte en verklighet som lärarutbildningen förberedde mig för…

För att summera så har jag för gott gjort upp med tanken på att man lär sig mer av att göra än av att läsa. Det var nog en tanke som präglade mig under lärarutbildningen. Särskilt framåt slutet. Kanske var det så jag behövde tänka då, men den tiden har passerat. Idag uppskattar jag tanken på att få fortbilda mig både i och utanför min yrkesvardag.

När jag skrev mitt examensarbete (om elevers uppfattning av planerade skolövergångar inom grundskolan, typ mellan år 5/6 eller 6/7) hade jag en underbar handledare som gav mig all tid jag behövde. Under ett helt år gav hon mig säkert tre-fyra gånger så mycket handledning som lärarutbildningen betalade henne för. Under alla våra träffar envisades hon med att jag en dag ska gå vidare till forskarutbildning. ”Kom ihåg att bjuda in mig på din disputation bara!” var saker hon kunde säga i slutet av våra träffar. Jag var på den tiden rätt övertygad om att forskarbanan inte är för mig men ville inte säga något av rädsla för att såra hennes känslor. Kanske såg hon något som jag först nu börjar se?