På grund av en eventuell osäkerhet i min kalenderföring så har jag kanske bokat in ett utvecklingssamtal till måndag morgon 07.30, dagen efter sportlovet. Det är lite att utmana ödet. Därför är jag i klassrummet en bra stund innan dagen börjar och passar på att använda väntetiden som extra planeringstid. Drygt tjugo i åtta drar jag slutsatsen att jag nog bara skrivit fel i min kalender. Några ögonblick senare knackar det på dörren och två morgonpigga elever väntar utanför. Jag släpper in dem och mer än så hinner jag inte innan en av dem fiskar up sin mobiltelefon för att visa bilder från lovresan till Stockholm och Skansen. De senaste veckorna har jag anat ett stort biologiintresse här som nu är bekräftat. 127 suddiga mobilbilder varav alla på diverse djur. En enda av dem har eleven inte lyckats identifiera ens med hjälp av diverse nycklar och lexikon.
Killfröken, du som säger att du vet allt. Nu ska du verkligen få bevisa det också. Vad är detta för ett djur?”
Det är med glimten i ögat som frågan ställs och på samma sätt lovar jag svar så snart jag hunnit bort till personalrummet för att hämta en kopp nybryggt kaffe. På väg ut hinner jag fota av elevens mobilskärm och dra ut en snabb fråga på Twitter.
Tio dryga minuter senare är jag tillbaka i klassrummet efter att ha hunnit både skaffa och fylla på min kopp, hälsa på kollegor, stämma av ett par saker och följa upp en byråkratisk detalj som kan komma att på sikt bli ett problem. Under tiden har Hadar, alert stockholmare med en otrolig förståelse för det stora i elevers spontana frågor, lyckats artbestämma den sagolika besten som tydligen härjat runt sen typ istiden.
Tillbaka i klassrummet är frågan bortglömd tills dess att jag kan starta dagen med en gemensam Wikipedia-läsning av artikeln om Visenten. En mycket lyckad start på veckan, en bevarad illusion av den allvetande läraren och en mycket imponerad elev. Framförallt är det ett litet men samtidigt stort bevis på den enorma lärpotentialen i det vidgade kollegiet.
Kommentera