#6 – Spontanbesöket

Posted by in #blogg100, #vadbloggning, Barsliga Förmåner, Dessa ungar!

Efter en förmiddag med halva arbetslaget fnulande på utmaningen att designa kommunikation som är läsbart om 1000 år är både jag och eleverna gått humör när lunchen är över och eftermiddagslektionen ska till att börja. Några har musik. Andra blev av med i princip hela sin lunchrast på grund av en annan grej. Så de får lite längre rast om de vill. Därför är det en relativt liten skara av mina treor, fyror och femmor som kommer till klassrummet i tid. Mitt ibland dem står två förskoleklassbarn som passat på under rasten att göra ett besök i vårt klassrum. Jag vet att det brukar vara en mytomspunnen plats bland de yngre eleverna. På något sätt är den förknippad med framtid och att bli stor. Därför är det inte särskilt ovanligt att de kommer på besök när ingen annan är närvarande. Idag har de haft med sig ett par äldre kamrater (mina elever). De är just på väg att gå när jag kommer dit. Jag passar på att briljera genom att hälsa dem vid namn. Imponerade, som beräknat. Jag tar tillfället i akt och frågar om de vill vara med på lektionen.

VA!? Får vi det?

Det är som att bjuda in någon till nobelfesten eller något. Det framstår som en once-in-a-lifetime-möjlighet.

Jag säger till dem att allt de behöver göra är att berätta för någon fritidslärare som är ute med övriga barn. De springer allt vad benen går för. Samtidigt startar jag upp lektionen, fyrtio minuter med träning av IUP-mål. Ett självständigt och uppskattat arbete som ger mig mycket tid med olika elever och som också ger mig tid att hänga lite med våra unga besökare. Inte för att jag behöver det. Eller ens får möjligheten till det. Runt omkring sig har de från sekunden de sätter fot i klassrummet mellan en och tre äldre elever på armlängs avstånd som inte vill något hellre än att hjälpa, visa, förklara och berömma. Och här är det viktiga: Det är inte bara de lydiga flickorna/pojkarna. Det händer något med varenda en av de kanske 20 elever jag har i rummet som vanligtvis är mina. Det är som om de själva minns hur de såg på vårt klassrum och vår klass när de var yngre och förstår storheten som de här två sexåringarna just nu upplever, trots att det för dem bara är en vanlig onsdagseftermiddag. Det är viktigt med sådant. Även om det inte är magi för alla så blir de alla påminda om det magiska som ett klassrum kan stå för både för den som står utanför och den som finns där inne.

En stund senare ser jag en orolig kollega i dörröppningen. Hon vet att de är här och att jag har gett dem lov att vara det. Ändå är det något som oroar. Vad? Vi pratar som kortast och hon föreslår att det räcker med ett kort besök. ”Max tjugo minuter!” Jag hör men bryr mig inte och låter dem stanna så länge de vill och ser till att de trivs. Det visar sig vara hela lektionen. Alla fyrtio minuter. Sedan bryter vi av och ska gå över till klassråd och då passar vi på att tacka våra unga besökare för påhälsningen. De går nöjt ut på gården för förmodad utelek. Samtidigt kommer min kollega och tar över. jag går till materialförrådet för att hämta grejer som vi behöver till klassrummet.

Ett par minuter senare är jag tillbaka med famnen full av skrivhäften, linjaler, pennvässare och sudd. Precis på trappen möter jag en av sexåringarna som fram tills nyss varit vår gäst. Hen står med ansiktet tryckt mot glasdörren.

Gäst: Hej Killfröken! (För en timma sedan kunde hen inte mitt namn.)
Jag: Hej Barnet!
Barnet: Hur lång tid är det kvar tills de slutar? (Jag märker att hen längtar efter mina elever.)
Jag: Det är en kvart ungefär.
Barnet: När är klockan två?
Jag: Ja, det är en kvart ungefär.
Barnet: Meh…  (kan inte längre hålla på sin energi och bubbelfnittrar och sätter sig)

Där blev hen kvar tills dess att mina elever slutat för dagen. Så stark kan en vänskap vara. Det är viktigt att skolan främjar sånt i allting vi gör. Viktigare än det mesta andra faktiskt.

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.