Fredag eftermiddag och tidpunkten jag har fasat för i ett par dagar har kommit. Vi har blandat våra hundra äldsta elever hejvilt och har precis gett dem uppgift att hitta en viss person av de hundra yngsta och ta med dem till ett av fyra klassrum och sedan själv hålla låda i typ trekvart. Kanske finns det en vuxen de känner där. Kanske är det en miljö de är vana vid. De yngsta är inte mer än sex år gamla. Det finns, kort och gott, en hel del att oroa sig för. Jag är satt för ett klassrum med 27 elever som snart ska bli typ 55-60. Allt jag kan göra är att blunda och hoppas att det går bra. Precis som i de flesta andra situationerna under den gångna Hackerveckan. Och vet ni vad? Det funkar. Hur bra som helst. Överallt i varje vrå sitter grupper om tre till kanske sex elever i olika ålder och storlek. Allihop djup försjunkna i sin uppgift. Jag behöver inte instruera, kontrollera eller sätta några ramar. Det gör de själva.
Så klart är nyckeln bakom den nästan magiska stämningen aktiviteten som våra tvåhundra elever ägnar sig åt; att visa upp/kolla in de egentillverkade datorspelen som mina elever har ägnat veckan åt att skapa.
Vi backar tillbaka ett par timmar, till fredag morgon. 8.20 träffar jag min grupp för första gå ingen på dagen och de spricker av otålighet. Jag får tvinga dem att sansa sig några få minuter för att jag ska kunna ta närvaro och förklara målsättningen med förmiddagen: Att se till att alla har minst ett spel att visa upp. Flera sitter på två-tre stycken och förstår känslan av att kanske inte få visa. Det här med relationen fadder-fadderbarn är spännande. Den är viktig. För alla inblandade. Jag frågar eleverna vad de tror att deras fadderbarn kommer tycka: De anar efter en viss eftertanke att de kommer bli mycket imponerade. Någon oroar sig för att den halvfärdiga produkten inte kommer att imponera tillräckligt. Någon annan påpekar att processen är fantastisk och att man kan visa koden för fadderbarnen så att de fattar hur svårt det är. Ett par elever nickar instämmande. Sedan förflyter ett par koncentrerade timmar som kanske är de mest effektiva på hela veckan. Jag får tvinga ut några på rast och minns hur hacker-Erik, en av våra experter under veckan, berättade för eleverna om hur viktigt det är att ta pauser när man kodar för att inte bli knäpp av utmattning. Allt som allt har de en gemensam målsättning; att förbereda en bra redovisning för fadderbarnen.
Tillbaka till eftermiddag och dags för redovisning. Jag glider runt från grupp till grupp och ser eleverna interagera. En elev som jag över lunch förklarat hur man remixar andra program har kommit på en idé. Han söker fram en enkel version av Flappy Birds och ersätter den lilla flygande fågeln med en bild på sitt fadderbarn. I den lillas ögon är det en handling som är att jämföra med att trolla. Jag ser mina elever tita på varandra och le åt reaktionen. Ett par steg bort finns jag och tänker att jag hade kunnat göra samma sak för dem i början på veckan och skulle antagligen kunnat ha fått samma barnsligt förtjusta reaktion.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera