Idag byter jag klassrummet mot Framtidens Lärande och ett panelsamtal på rubriken ”Bilder av ungas Internet”. Det är ett ämne som är viktigt nog att ta ledigt från klassrummet för att delta i. En växande skara skolor har kommit riktigt långt i att satsa på teknik och allt fler börjar inse betydelsen av Internet som lärresurs. Ett av det tydligaste exemplen på det är den kilometerlånga listan på kvalificerade bidrag i årets upplaga av Webbstjärnan. (Själv är jag stolt som en tupp över mitt och mina kollegors och våra elevers bidrag, tidningen Stjärnan.) Bakom varje länk döljer sig en lärare eller ett arbetslag som ser Internet som potentiellt läromedel.

Men vad gör det för synen på ungas Internet? Det lär ju knappast vara samma sak. Efter fyra år i Googles allomfattande utbildningsplattform är det ett stående skämt mellan mig och mina elever att de använda Google på fritiden. De gör inte det. I alla fall inte särskilt ofta om man jämför med hur frekventa tjänster som KIK, Snapchat, Instagram och VideofyMe. Det är som om skolans digitalisering leder till en situation där eleverna har två sorters internet: skol-internet och livet-internet. De är lite lika, men långt ifrån samma, och trots deras olika kulturella hemmavister är båda relevanta för det goda lärandet. Därför är det också relevant för lärare att ha kolla på sina elevers hela uppfattning och vistelse på Internet. Det handlar inte (bara) om att hålla koll på att saker och ting går schysst till och att eleverna lär sig en bra nätkultur. Det är en direkt avgörande pusselbit för att förstå eleverna och hur de är, vilket i förlängningen är hur de lär.

Idag publiceras en debattartikel i DN där två framstående matematikdidaktiker konstaterar att gymnasister har svårt att förstå matematik som de borde ha lärt sig på mellanstadiet. Min undran som mellanstadielärare i matematik är om det är samma elever som när de var yngre hade samma svårigheter. Varför har inget hänt på flera år? Har ingen sett eller är det att ingen vet hur man löser? Hur har deras lärare närmat sig sina elevers och deras kunnande?

En del av lösningen till att fler och fler elever presterar sämre och sämre är nog sammankopplat till det ofta bortglömda PISA-resultatet från 2013; att en växande grupp svenska niondeklassare tycker att skolan är irrelevant och bortkastad tid. För att komma till rätta med det måste vi som institution se och lära av det som eleverna samtidigt uppfattar som relevant. Det innebär inte att varje lärare måste lägga energi på att finnas aktivt i varje forum där eleverna finns. Men det behöver vara tillräckligt många för att skolan och lärargruppen som eleverna möter har en förståelse. Antagligen börjar det med att de som själva använder Internet privat leder vägen. De behöver få mandat att utveckla skolans närvaro på nätet. Då blir det lättare för kollegor att med tiden haka på.

 

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

Kommentera