Ett av många spontanbesök

Posted by in #vadbloggning, Allvarligt En Stund, Barsliga Förmåner, Killfröken funderar

Det är måndag och en bitvis rätt stökig dag börjar närma sig sitt slut. Bara en lektion kvar. En liten grupp elever i tioårsåldern som ska få lära sig om bråk och procent. Det är ingen vråltung genomgång de har framför sig och det mesta är praktiskt arbete. Därför är det utan tvekan som jag svarar ja när en grupp sjuåriga killar dyker förbi och frågar om de får vara med på lektionen. Jag tänker att det är mitt sätt att modella hur jag vill att mina elever ska vara på rasterna; inbjudande och omhändertagande. Samtidigt är det ett sätt att peppa dem inför vad som komma skall och lägga en grund till en kommande undervisningsrelation.

Två-tre minuter senare knör sig en fritidspedagog in på lektionen för att bekräfta det som eleverna nyss har berättat för dem: att de får vara med. Det är som om de inte tror på det. Jag bekräftar och kollegan tittar suspekt på mig innan hen påminner mig om när sista tiden för mellanmål är och att eleverna måste vara där då. Jag svarar att jag vet.

En dryg halvtimma passerar när eleverna får svara på ett par enkla frågor, mina vanliga elever får möjligheten att förklara bråk för sina yngre vänner (samtidigt som jag får en blick av deras förståelse) och samtidigt bryter vi ner en norm om hur det är att vara äldre/yngre. En bra stund. När det blir dags för besökarna att gå gormar de något ivrigt om att de gärna kommer tillbaka redan nästa dag. Jag skrattar och märker att mina elever gör det med. Strax därefter kan vi tillsammans växla upp en nivå och lektionen får en annan dimension. På ett sätt kan man tänka att lärandet hade varit högre om vi fått jobba ifred från början men då ser man inte vad en lektion verkligen är. En timma. Ett ämne. Ett stoff. Men också ett tillfälle att lära sig något som är större än allt centralt innehåll staplat på hög.