Jag tror att de flesta lärare är med på tåget när det kommer till vilket kraftfullt verktyg beröm kan vara för att forma en attityd, en inställning eller ett beteende. (Jag menar inte att man ska larva sig med att negligera dåliga saker, bara att det är smart att uppmärksamma bra grejer.) Däremot undrar jag hur bra vi är på att ta oss den tiden.
I ett vanligt klassrum är det ofta hektiskt och väldigt praktiskt, varesig man vill eller inte. Samtidigt är rummet och kontexten begränsande i vilken sorts kommunikation som kan försiggå där. Därför kom jag på en grej. Det var strax efter att jag blivit klar med mitt 120 minuters rejs för att rapportera in mina treors resultat från de nationella proven i kommunens databas. Då slog det mig vilken enorm prestation de gemensamt står för och hur lite cred de egentligen fått för det. Visst har jag berättat för dem att de gjort väldigt bra ifrån sig när de har frågat (samtidigt som jag har börjat prata med de föräldrar vars barn ska få ett åtgärdsprogram till hösten). Men är det verkligen tydligt nog? Fattar de hur stolt jag är?
Jag utgår från att de inte riktigt gör det. Därför satte jag mig ner och knåpade ihop ett fotocollage till det 15-talet elever av totalt 34 som jag följer på Instagram. Ihop med en hyllningstext la jag ut den i mitt flöde som ett sätt att befästa hur grymma de är. Förhoppningsvis blir det en hyllning på deras nivå och på en för dem bekant arena som får dem att förstå lite mer. Det är säkert bra för deras framtida språksjälvförtroende eller för deras matematiska förmåga.
Kommentera