Den coolaste lärprocessen jag vet.

Posted by in Allvarligt En Stund, Killfröken tipsar

Häromdagen var det någon som bad mig förklara vad CISV är. Så här är en förklaring, skriven särskilt för dig som är lärare. Jag håller på och skriver på ett antal blogginlägg om erfarenheter, tankar och insikter som jag fått av CISV. Mer om dessa lite längre ner. 

Lärande är situerat. Det är beroende av sin kontext. Visst är det så vi har fått lära oss att tänka? Både vår utbildning och våra erfarenheter har visat att det är så. Det är därför vi borde se på våra klassrum som magiska platser. Men vad händer om vi byter kontext? Ibland försvinner något, men väldigt ofta tillkommer något annat. Vänner av utomhuspedagogik kan berätta mer om detta.

Så vad händer om vi tar våra elever och släpper ner dem någon helt annan stans? Vad skulle de lära sig då? Föreställ dig att vi tar ett par elever från olika skolor i kommunen och låter dem diskutera sina erfarenheter kring ett visst ämne. Låt säga att det är strategier för multiplikation som de får diskutera. Hur mycket bättre skulle inte deras förståelse efter att de fått ta del av andras erfarenheter, tankar och förklaringar. I förlängningen är det att få ta del av en annan klassrumskultur och göra dess fördelar till sina egna.

Föreställ dig att vi byter ut eleverna mot barn (alltså att vi klär av dem den formella skoltiteln) och gör på samma sätt, fast på en global nivå. Förställ dig att vi tar ett antal barn från 12 olika länder och låter dem mötas för att lära av varandras tankar, erfarenheter och berättelser. Hur coolt skulle inte det kunna vara? Ungefär de tankarna gick en hel del kloka människor och klurade på under slutet av 1940-talet. Det var efter kriget, när folk på allvar ville göra något för att skapa hållbar fred. Begrepp som FN, mänskliga rättigheter och världsmedborgare var helt nya. UNESCO deklarerade högt att världens barn behöver lära sig att bli världsmedborgare. Men hur gör man det? En amerikansk utvecklingspsykolog utformade en tanke på att låta barn från olika länder mötas för att bilda sig egna erfarenheter av alla människors likheter och olikheter, andra kulturers egenskaper och framförallt för att skapa vänskapsband till jämnåriga i andra länder. Det var hennes praktiska sätt att lära barn att bli världsmedborgare. Baserat på sin yrkeskunskap valde hon att börja med elvaåringar eftersom de är tillräckligt modiga för att kunna vara hemifrån samtidigt som de ännu inte är förstörda av förutfattade meningar om hur världen är och fungerar.

Organisationen som hon startade, CISV finns idag i 70 länder och arrangerar hundratals sådana projekt varje år. Jag har haft förmånen att engagera mig i nio av dem. Oavsett om jag varit ledare för en delegation barn som rest iväg eller om jag varit samordnare för ett program där barn från hela världen kommer till Sverige så har intrycken och erfarenheterna alltid varit många och värdefulla för mig, både som människa och som lärare. Varje gång är det en ledare och fyra barn som reser iväg. Man träffas i ett par månader innan för att bygga upp en relation och en gruppkänsla. Inte sällan blir det att vi fortsätter att träffas även efteråt. Några av de närmaste vännerna jag har är ungdomar som jag en gång har varit ledare för.

Vi är politiskt och religiöst obundna och finansieras dels av ungdomsstyrelsen och dels av fonder och stipendier. Familjer som skickar sina barn på ett av våra program finansierar sitt egna barns resa, en fjärdedel av ledarens resa och en deltagaravgift som är baserad på självkostnadspris. Ingen tjänar några pengar, men alla inblandade vinner en väldig massa erfarenheter, kontakter och vänner.

I september släpper vi både ledaruppdragen och deltagarplatserna till nästa års CISV-projekt. Kanske har du en eller ett par elever som du tror skulle passa? Kanske är du själv sugen på att ta ett ledaruppdrag? Hör av dig så kan jag förmedla kontakter till en lokalförening nära dig!