I somras bestämde jag mig för att börja prata framtidsdrömmar med mina elever. Den insikten gjorde jag på en läktare jämte ett fält ämnat för amerikansk fotboll. Det var jag och fyra elvåringar som jag släpat med mig till andra sidan jordklotet. De lärde mig värdet av att prata framtidsdrömmar.
Egentligen är det lite pinsamt att jag inte tänkt på det tidigare. Jag tror det beror på att jag, fast att jag förskte att låta bli, kom ut i yrkeslivet med en förutfattad bild av vad det är lärare och skolor handlar om. Det är lätt att i strävan efter att bli bra på sitt ämne glömma bort vilka det är vi arbetar med. För några år sedan hade jag en VFU-elev som drömde om att bli sjökapten. Han är vuxen nu, och antagligen inte sjökapten. Om sanningen ska fram som vet jag nog inte vad någon elev jag haft sedan dess har drömt om för framtiden. I alla fall är det ingen elevs framtidsdrömmar som har präglat mig lika djupt. Det är egentligen rätt oroväckande. Med vilken rätt gör jag anspråk på att göra dem till bättre människor om jag inte ens vet vart åt de vill utvecklas? Med vilken rätt tar jag tid från deras värdefulla barndom?
Skolan kan av tradition antingen vara en plats som får drömma att förverkligas eller så kan det vara en plats som får drömma att förtvina, likt muskler som inte tränas ordentligt. Skillnaden ligger i hur vi väljer att möta våra elever.
Kommentera