Det här året går jag och min närmaste ämneskollega matematiklyftet. Det är veckovisa träffar med kollegor från de andra grundskolorna i vårt närområde. Vi har valt problemlösning som grund för hösten utvecklingsarbete. Det är ömsom läsning av artiklar och ömsom provad undervisning med tillhörande reflektion. Allt som allt blir det strax över 50 timmars extra mötestid som antas rymmas inom vår arbetstid.
Förutsättningarna är med andra ord långt ifrån optimala.
Trots det börjar resultaten bli riktigt intressanta. Det beror varken på oss lärare eller våra chefer, utan på elevernas inneboende nyfikenhet.
De börjar se vad ett problem går ut på, och idag fick de kanske för första gången möta riktigt hundraprocentig problemlösning. Vi har kommit så pass långt att vi hunnit till del 3 av modulen, som går ut på att undervisa om de olika faserna i en problemlösningsprocess. Det finns en del skillnader mot hur vi brukar undervisa:
- Återkopplingsfasen – Den har jag nog slarvat med. Kanske har jag nämnt tidigare lektioner, men det har varit allt. Idag har jag noggrant valt ut en enkel rutinuppgift som jag vet att mina elever enkelt kommer att behärska. Jag ber dem nicka om de kan räkna ut den. De nickar, Ingen ger sitt svar, på min direkta uppmaning. Istället ber jag dem fundera på vilken strategi de använder för att lösa uppgiften. Jag ser på dem att de funderar.
- Presentationsfasen – Så klart har jag alltid varit noggrann med att presentera problemet så att alla förstår. I alla fall så tror jag det, men den här gången blir det tydligt för mig hur viktigt det är med en rigorös presentation. Men det förstod jag egentligen inte förrän i…
- Idéfasen – Här lät vi eleverna arbeta enskilt med att lösa problemet vi förberett. Eftersom det är första gången under mina sex år med de här eleverna som de utsätts för problem av den här kalibern så är det många som reagerar med att konstatera att de inte förstår någonting alls. Det hade vi kanske kunnavänta oss, men det finns de som sticker ut. De som förstår problemet. De har mycket lättare att gå vidare.
En dryg timma senare har alla elever kommit igång med sin problemlösning. Några har hunnit klart, andra arbetar fortfarande. Att se dem gå från att inte ha en aning och nästan skrämmas av tanken på matematik som inte automatiskt går att lösa till att komma på, testa och lyckas är coolt. Det syns på deras ansikten att det ger resultat. Både när de ler av lycka när de (ibland) gråter av misstro. Här finns början till något som kan utvecklas till något mycket meningsfullt, och med all säkerhet framgångsrikt för alla – även de som inte lyckats än.
På grund av tidsbrist får vi bryta och fortsätta nästa dag. Hur det blir med jämförelser, reflektion och metakognition får vi se…
Kommentera