Häromdagen var vi på en skola utanför London för att tillsammans genomföra den femte delen i ett EU-finansierat projekt om likabehandling på nätet. På agendan stod bland annat att vi skulle undervisa year 5 i programmering. En intressant och givande möjlighet som ger insikter både om hur lika och hur olika våra elever är.

Jag har varit och föreläst för lärare på skolor där rektorn dagen till ära har festat till det lite. Det brukar handla om små saker som att hen fixar fikabröd eller sätter i nyckeln till kaffeautomaten så att kaffet idag är gratis. Sådana saker. Här har skolan dagen till ära stängt av internetfiltret på skolan. Det ger möjligheten för mig att ta fram Google Maps och visa Sverige, vårt lilla samhälle och vår pittoreska skola.

När eleverna märker det går ett sus genom datorsalen. De har Scratch nerladdat till sina datorer, men jag visar dem ändå webbversionen. Anledningen är simpel: där finns de andra projekten som kan testas och härmas. Eleverna tappar hakan. Jag visar dem den enkla uppgift jag vill att alla sak genomföra under den relativt korta tiden. De sätter igång. Jag märker att läraren är lite nervös. De flesta elever startar med uppgiften jag gett dem. Strax under hälften kan dock inte besinna sig. De har Internet! Vad tror ni de gör? Vilka hemska påhitt tar sig brittiska barn sig till när de får fri tillgång till nätet? De går in på Scratch och testspelar imponerande projekt. Några av dem skapade av mina svenska elever. Stor chock!

Precis så reagerar mina elever också. I alla fall första gångerna vi jobbade med Scratch. Och på samma sätt som med mina svenska elever är det busenkelt att styra tillbaka dem till jobbet helt utan tillsägelser eller förmaningar. Det räcker med ett par frågor om deras kodprojekt.

Jag: How’s your programming coming along?
De: Fine. We made the cat move in all directions and then we changed it to a mouse.
Jag: Great! So how do make this into a game? What do you think would be good fun for a mouse?
Den ena: To have a cat chase her and then, after a while, it stops chasing her and they become friends instead!
Den andra: Brilliant!
Jag: So let’s make that happen.

De slutar spela någon annans spel och jobbar vidare med sitt egna.

Runt omkring i rummet finns en kreativitet som inte alls är unik. De upplever den oftare än vad man med svenska ögon kan tro. Det är lätt att se skolsystemet i England som auktoritärt och förlegat – och det är på många sätt en korrekt beskrivning. Men även här finns det förutsättningar för kreativitet i lärandet. Några elever jobbar på en hinderbana och kollar in mina svenska elevers föregångare, andra planerar en quiz liknande den jag visat. Ytterligare en grupp sitter och skriver av ett massivt Super Mario projekt block för block. (Jag ville säga något men de var så nöjda med den självvalda uppgiften att jag inte kunde med att avbryta dem.) Efter en stund är det någon som undrar om jag inte kan visa deras projekt för mina elever, så som de har fått se och inspireras av deras. Det är en genomslog idé som jag omedelbart presenterar för deras huvudlärare. Han tycker om den.

På väg i taxin tillbaka till hotellet hinner jag fundera över dagen och upplevelsen. Det är alltid lite annorlunda att låna någon annans elever. En ställs inför vägvalet att göra sin egen grej eller härma deras vanliga lärare. Båda har fördelar. På samma sätt som att variation driver utveckling så kräver lärande trygghet. Många timmar har jag oroat mig för det här passet av rädsla för att det vägvalet ska vara svårare än annars. I efterhand inser jag hur lite fog för oro som funnits här. Hur överdriven den skillnaden faktiskt är.

Vi kommer ha ett par dagar till av tweets, blogginlägg och statusuppdateringer om hur annorlunda och märkliga skolorna här är. Läs dem och gilla dem, men minns också att inuti dem finns lärare och elever som i grund och botten jobbar med och strävar efter exakta samma saker som vi gör med våra elever.

Kommentera