Fredag eftermiddag och listan på saker som ska göras innan det blir helg krymper. Det är lite med läxorna och lite med några iPads och så är det ett par elevärenden jag behöver förankra hos kollegor. Och så är det att lista ut vilket jobb som ska med hem under helgen. Allt som allt kanske en timmas jobb. Maximalt.
Då kliver en fd elev in på personalrummet. Hen är en av flera som då och då kommer på besök. Ofta slutar det med ett längre samtal som skvallrar om hur mycket hen har vuxit sen vi sågs varje dag. Även idag blir det så, och min plan att vara härifrån inom en timma blir till en fantasi. Det är vad det är.
Hen: Förresten! Har du läst det där skolarbetet jag delade med dig?
Jag: ?
Hen: Ja, jag skrev en riktigt bra text till Partille Stories men den blev inte klassens finalist. Så jag delade den med dig så att du kan läsa.
Jag kollar igenom mitt flöde av delade dokument och hittar den. En fantasyberättelse som jag inte kan släppa. Den är genomgående genialisk.
En och en halv timma senare sitter jag i bilen på väg hem. Då slår det mig: Det riktigt värda här är att vi, flera år senare, har en relation där min input spelar någonsin helst roll.
Det säger något om vad det här yrket egentligen är. När vi får nya elever så börjar vi en gemensam resa mot ett didaktiskt kontrakt där vi är viktiga för varandra. Det är ett fundament för lärande. Hela utbildningssystemet vilar på att den överenskommelsen etableras. Ur ett vuxenperapektiv är det självklart att den relationen har en livslängd. Det finns en nedräkning som alltid är närvarande. Ändå märkligt (och väldigt fint) att en del elever inte ser den. Då ligger det kanske på oss att inte göra sem uppmärksamma den.
Kommentera