Igår skrev jag en tweet om hur jag ibland funderar på skillnaden mellan twittrande lärare och vanliga lärare. Den tog fart åt olika håll och därför tänkte jag skriva ett inlägg för att förtydliga mina hypoteser på området:
Det är lätt att tro att man lär sig mer av att twittra än att låta bli. Så kan det nog vara på utan, eftersom man snabbare går igenom olika tankeprocesser. För ett tag sedan fick jag ett SMS från en kollega som uppräckt InfoMentors läroplanstapeter. Spontant gillade hon idén. När jag kunde återge de samtal som jag sett och på lite avstånd följt så var hon av en annan åsikt. På det sättet är Twitter ett fenomen som skapar skillnader mellan de två grupperna.
Vid sidan av det perspektivet så tycker jag mig se att Twitter också har en begränsande effekt på de lärare som deltar. Trots sin spridning så är det utvidgade kollegiet ibland så pass litet att det utvecklar en egen inre kultur. Det kanske är oundvikligt men när den kulturen präglas av folk som vill klättra, stå på tå för att synas mer och inte har något emot att trycka ner andra för att framhäva sig själv så är det ett problem. Lyckligtvis är det inte alltid så. Men när är det tillräckligt vanligt för att det ska ha en effekt?
Sen är det nog så att det överlag finns fler likheter än skillnader mellan lärare som twittrare och de som inte gör det. Det är nog bra. Annars riskerar Twitter att få en segregerade effekt på lärarkårens kollektiva kompetens.
För att motverka inre röta och för att sprida de positiva effekterna tror jag att vi behöver bredda det utvidgade kollegiet. Dela så att fler kommer med men också så att fler olika typer av lärare får utrymme. Alla blev inte lärare av samma orsaker. Det präglar hur vi är som lärare. De som valde yrket på akademiska grunder dras ofta till Twitter. De andra då?
Kommentera