För ett tag sedan hittade jag en UR-sändning av en föreläsning med Dylan William. Eftersom jag följt honom sedan 2007 så fastnade jag direkt. Som alltid med William är det en spänning mellan teorier som väcker tankar och praktiska exempel som får en att längta till nästa dag i klassrummet. Så länge jag som åhörare, eller i det här fallet tittare, tar mitt ansvar och lyssnar in båda perspektiven så ser jag ingen större fara i det.

Dylan William är en sådan forskare som egentligen pratar om rätt mycket olika saker under sina föreläsningar men oftast tas det emot under en och samma rubrik: Formativ bedömning. Inom det området är han en världsprofil, så det är inte särskilt konstigt. Men det är ändå intressant att lyssna extra noga efter när han tangerar gränsen till andra aspekter av skolutveckling. Om inte annat eftersom han då blir minst lika intressant.

Under den här föreläsning dök ett sådant tillfälle upp när William efter en stund kom in på kollaborationen som borde finnas i klassrum. Kollaboration är ett sådant område som kan uppfattas som en del av ett formativt förhållningssätt men som ändå är intressant att betrakta som något eget just eftersom det är ett område där det ibland känns som att vi inte är helt hundra. Hur lär vi egentligen elever att samarbeta? Vi sätter dem i grupparbeten. Och sen då!? Det är knappast en genomtänkt variation av olika modeller och metoder som blandas till en mångfacetterad praktik som utmärks av en stadig progression. Snarare bara räknar vi med att alla elever bara ”sköter sig” och samarbetar. Därför borde vi vara nyfiknare så fort någon pratar om kollaborationen som område för skolutveckling. Särskilt när det är någon som ofta tycks veta vad han pratar om.


Den här gången presenterade Dylan William en modell för kollaboration som han nämnt vid flera tillfällen (1, 2, 3) och som är baserad på ett fenomen i TV-serierna Star Trek. Den vana trekkien vet precis vad jag pratar om. För alla er andra: Varje avsnitt brukar avslutas med att hen som är kapten på rymdskeppet summerar avsnittets äventyr i och med att kaptenen talar in ett inlägg i sin audio-loggbok. Det kan vara en sammankoppling till något som hände i början, en betoning av sensmoralen i avsnittet eller varför inte en spaning om hur det här hör ihop med tidigare lärdomar och framtida utmaningar. Det här är inte på något sätt ett grepp som är unikt just för Star Trek men manusskribenterna har över decennierna gjort det till ett utmärkande drag. Men det är inte därför som en del lärare lånar konceptet till sina klassrum. Det är inte därför som Dylan William reser Jorden runt och pratar Star Trek. Istället är det den lärande potentialen i att någon summerar, kopplar samman och spanar kring dagens lärande. Denna någon borde vara en elev.

Som modellen oftast används utses en elev på slump som får titeln Kapten. Hen får i uppgift att vara extra uppmärksam under lektionen eftersom denna i slutet får i uppgift att presentera sin loggbok, i bästa Janeway-stil. Jag valde att modifiera till vår kontext och fixade en liten anteckningsbok. Den elev som blir Kapten utses i början på dagens första lektion och får bära titeln tills dess att skoldagen är slut. Då får hen i uppgift att summera hela skoldagens lärande. På det sättet kan jag träna mina elever att koppla ihop lärande under dagen samtidigt som jag får en tydligare rutin. Varje lektion vi har passar inte för den här modellen och jag vill inte att det ska bli ryckigt och oförutsägbart. Dessutom har jag då och då haft som vana att avsluta skoldagar genom att fråga hela elevgruppen vad de lärt sig eller blivit bättre på under dagen. Det brukar vara intressant, men inte helt bra samtal mest eftersom eleverna liksom rycker till och kommer på att de inte riktigt minns. Fast att skoldagen inte ens är slut än. Då passar det bättre med en lite mer uppstyrd rutin.

Hittills har jag bara testat en dag. Så det är lite väl tidigt att riktigt uttala sig om effekter. Men jag har sett detta så här långt:

– Eleverna längtar efter den dagen när de kommer bli slumpade att få vara Kapten.
– Den elev som blev först ut har med en påtaglig känsla av viktighet för anteckningar under dag. (Hen har också lagt sig till med ovanan att då och då utbrista ”DET ÄR JAG SOM ÄR KAPTEN HÄR!”, vilket är ett helt annat kapitel.)
– De tidigare sporadiska och lite småtrötta helgruppsdiskussionerna om dagen som gått har hittills ersatts av en väldigt tydlig summering som gjort det lättare för andra elever att dela tankar och reflektioner.

Än så länge är det bara ett test. Ett som jag gör tillsammans med mina elever. Med dem som medkonstruktörer och medutvärderare. Hittills verkar det dock gå bra. Om det håller i sig så kan det här bli ett permanent inslag i vår vardag.

3 kommentarer
  • #41 – Mina kaptener (del II) | Killfrökens Blogg
    Posted on 2015-05-12 at 20:49

    […] inlägg om ett försök jag driver just nu med mina elever baserad på Star Trek fenomenet ”Captain’s log”. Enkelt sammanfattat går det ut på att en elev blir kapten för dagen med uppgiften att […]

  • #43 – Mina kaptener (III) | Killfrökens Blogg
    Posted on 2015-05-16 at 18:20

    […] skrivit två inlägg om en metod för att utveckla en metakognitiv förståelse hos elevgrupper. (Inlägg 1, Inlägg 2.) Kort sagt handlar det om att en elev per dag slumpas fram som kapten för en lektion […]

  • Vi tar det för givet. | Skola 365
    Posted on 2016-01-14 at 07:15

    […] i slutet på samma skoldag. (En utförligare beskrivning finns i min vanliga blogg – Del 1, 2 och 3). Det är inte hela lösningen, men ett sätt att öppna elevernas ögon för vad som […]

Kommentera