Jag läste en nyhet som ursprungligen kommer från Kamratposten om barns syn på föräldrar som lägger ut bilder på dem på nätet utan att be om lov. (KP är för övrigt en överraskande bra tidskrift för vuxna som gör anspråk på att vara betydelsefulla i barns liv, oavsett om det är i en yrkesroll eller i en familjeroll.) Den hårda faktan är att 28% av de tillfrågade barnen upplever det som ett regelbundet förekommande att deras föräldrar lägger ut bilder utan att be om lov. Det upplevs som pinsamt. Den mjuka kontentan att ta med sig är ett barns berättelse om att hen försökt säga ifrån men blir bemött med att föräldrarna bara tycker barnet är gulligt och vill att andra ska se det. Maken till förminskande får man leta efter. På riktigt. Det var länge sedan vår kultur accepterade den typen av härskartekniker på strukturell nivå. Samtidigt verkar det finnas en betydande andel föräldrar som pratar så till sina barn. Oroväckande.
Men det är egentligen en annan fråga för ett annat inlägg. Det här inlägget handlar om varför barn upplever publicering som ett problem.
För några år sedan, säg tre eller fyra, hade jag min första lektion baserad på elevernas närvaro på sociala nätverk. Den gången var det Instagram. Jag gav dem en rätt traditionell uppgift med tillägget att dokumentera via Instagram och sedan ta del av andras inlägg och kommentera enligt två stjärnor och en önskan. Eftersom drygt 40% av mina elever då hade smartphones så lät jag dem arbeta i par eller i tre-grupper. För de som inte vill använda sociala medier i lektionen lät jag dem använda en av våra iPads för att fota. Sedan lät jag de som ville visa sina bilder via klassrummets projektor. Ett enkelt upplägg som passade för vår verksamhet kring ca 2011. Numera behöver jag lägga till ett tredje alternativ: att få logga in på ett av skolan instagram-konton och publicera sina bilder är. Anledningen till det tredje alternativet är att jag nu har en ny grupp elever: De som vill publicera för de förstår värdet av det sociala utbytet men som inte vill göra det i sitt eget namn / i sitt eget flöde. Vad beror det på? Jag har tre hypoteser:
1. Är barn sönderpublicerade?
Ett resultat av att växa upp i en miljö där föräldrar lite då och då lägger ut bilder utan att fråga kanske skapar en känsla av ständig publicering som kan bli för mycket? Kanske blir de på sätt och vis sönderpublicerade. Det är i så fall något vi i skolan behöver fundera över.
2. Betyder flödet mer idag?
En annan teori skulle kunna vara att eleverna inte är lika beredda att experimentera med sitt flöde lika mycket nu som för några år sedan. När vi började med det här så var de eleverna som fanns på Instagram inte lika aktiva där, jämfört med hur en del av dem är idag. Flödet blir en del av en själv. Då är det en stor sak att begära att eleverna använder sina flöden till i sammanhanget triviala saker som skolarbete.
3. Är barn mer måna om sin digitala image än förut?
Min tredje hyoptes, och det här är en gissning, är denna: Kan det vara så att barn är allt mer måna om sin digitala image? Allt fler av mina elever har allt fler följare. Några av dem har över tusen stycken. Många av dem är flyktiga bekanta som de inte tycks känna särskilt väl. Så hur påverkas deras första intryck av mig om jag håller på och lägger ut filmer om multiplikationsuppställningar? Jag vet inte om det är särskilt många elever som tar sin sociala närvaro på det allvaret men det kan nog vara ett par stycken.
Kommentera