#44 – IT-säkerhet och skolan

Alla branscher pratar om IT-säkerhet på ett eller annat sätt. I skolan pratar vi om molntjänster och vilka uppgifter vi får och inte får lagra där utifrån Datainspektionens regelverk. Ett regelverk som är lika tekniskt som eftersatt. Problemet är att det blir en diskussion om juridik och regler. En diskussion som vi inte själva äger.

Vi behöver ha en medveten inställning till vad vi lagrar var på Internet. Det är inte det jag säger. Min tanke är bara att vi kanske närmar oss det här utifrån fel ingång. Ofta pratar vi om det juridiska som om vi främst är inne på att i egenskap av tjänstemän inte bryta mot regler. Det är viktigt för oss lärare att inte bryta mot regler. Att inte göra fel. Och det är väl i sig helt okej. Men det finns något annat här:

Vi behöver närma oss frågor om IT-säkerhet utifrån ett barnperspektiv. 

Våra elever växer upp i en tid som är helt annorlunda från allt som varit tidigare ur flera olika perspektiv. Bland annat eftersom en så stor del av deras barndom och ungdom kommer att dokumenteras, bevaras och lagras in i minsta detalj. Vad gör det för barndomens och ungdomens grundläggande principer?

Jag är född 1987, vilket placerar mig i någon typ av gråzon här. Jag har varit på Internet sedan jag var typ nio år gammal men det var innan hela världen och hela livet egentligen lagrades där. I flera år fanns det egentligen bara tre saker om mig på Google: Resultatet från ett 2,5 kilometers lopp jag sprang som tioåring, vilket partipolitiskt ungdomsförbund jag hade ett förtroendeuppdrag inom som fjortonåring och det skolarbete om filosofi som jag skrev på gymnasiet. Det är i sig uppgifter som jag idag har blandade känslor inför, främst eftersom jag idag springer snabbare, röstar på ett annat parti och inte längre kan stå för det jag en gång på gymnasiet skrev. Men det är ingenting jämfört med hur det kommer att vara för de som växer upp idag. Alla möjliga episoder från deras resa mot att bli den de vill vara kommer att finnas kvar. Nära tillhands för den som vill dem illa. Det är inte riktigt schysst.

Visst kan man argumentera för att alla vi som lever idag gör det med risken att få saker publicerade som vi förr eller senare får svårt att stå för. Det kommer med tiden, kan man tycka. Men då måste vi tänka på att vi som är vuxna kan antas ha en annan möjlighet att ha det i åtanke innan vi publicerar något. Dessutom har vi förmodligen ett större självbestämmande över vårt digitala fotavtryck än vad barn och unga har.

Det är två argument för att skolan borde ta en ledande roll i frågor om IT-säkerhet och framförallt den kulturella aspekten av dem. Det tekniska kan andra lösa. Men den kulturella delen behöver vi säkra för våra elevers skull.

I veckan som gick släppte KP en rapport som visar att 28% av barn har föräldrar som lägger ut bilder på dem utan att be om lov. Det är tveklöst ett problem. Samtidigt deltar 63 000 elever i Sverige största skoltävling, Webbstjärnan, med syfte att premiera att fler lärare och skolor tar sin undervisning ut på nätet. Det har många stora fördelar, men också en del risker. Det kan antingen bli ännu en fotboja som finns kvar runt våra elevers digitala fotavtryck när de blir äldre. Eller så blir det ett tillfälle för våra elever att lära sig att vårda detsamma. Men det kräver att vi föregår med gott exempel. Det kräver att vi lever som vi lär och designar undervisning som bevarar våra elevers integritet.

Fler och fler vuxna, föräldrar och lärare, inser att de behöver vara delaktiga i den digitala dimensionen av barn och ungas liv av säkerhetsskäl. Det fömodas minska risken för allt från nätmobbning till oönskade närmanden. Så är det nog. Samtidigt kan den delaktigheten också vara användbar i de här frågorna. Vi behöver också vara delaktiga för att upptäcka när det är smart att radera något från nätet och visa hur man gör. Det kan vara allt från att visa hur man raderar en bild till hur man stänger ner ett konto som man inte längre minns lösenordet till. Där finns vår del av ansvaret.

Samtidigt borde leverantörer av digitala tjänster – allt från giganter som Instagram, KIK och Snapchat till skolrelaterade företag såsom Unikum och Fronter – ta sitt ansvar och erbjuda fler och större möjligheter för ung användare att på djupet radera delar av eller hela sin data. Det är särskilt viktigt för unga användare. Företag som inte gör det borde inte få verka i skolan. DET borde vara ett krav från vår sida lika mycket som att de levererar smidiga tjänster som gör det lätt för oss att vara duktiga tjänstemän.